Grupper som upplever sig marginaliserade känner sig ofta bekräftade när de lyfts fram i populärmedia. Kyrkans folk är inget undantag. Om en vecka har Kay Pollacks film Så ock på jorden premiär på biodukarna. Räkna med att den kommer att bli omtalad – om inte som konstnärlig produkt, så iallafall för sitt ideologiska budskap.
Att recensera en film utan att ha sett den i förväg är naturligtvis omöjligt, men när samtalen om filmen snart kommer i gång kan en smula bakgrundskunskap vara av värde. Den nya filmen är en direkt fortsättning på publiksuccén Så som i himmelen från 2004. Många blev starkt berörda av budskapet om det frigörande i sången och i att finna sin egen ton. Filmen hyllades också som en vacker bild av kristendomen som frigörande i stället för dömande.
Det fanns dock ett mycket viktigt problem med filmen. Det den skildrade var raka motsatsen till sann kristendom. Det finns därför all anledning att vara avvaktande också inför uppföljaren. Nyckelscenen i Så som i himmelen är när prästfrun kommer hem mitt i natten, lycklig över att ha fått släppa loss i sång och dans, men möts av sin alltigenom osympatiske make som skriker att hon syndat och måste göra bot. Hustrun ropar då ut filmens credo: "Det finns ingen synd! Gud förlåter inte, för han har aldrig fördömt."
Trosbekännelsen kan låta vacker, men eftersmaken är bitter. För om ingen synd finns, är filmens hustrumisshandlare oskyldig. Om ingen dom avkunnas går Förintelsens bödlar fria. Om Gud inte tar moralisk ställning vilar ingen skuld över dem som i religionens namn just nu stjäl, slaktar och förgör i Syrien och Irak.
Att döma av trailern tycks storyn i den nya filmen spinna vidare på samma tema som den förra. Den kvinnliga huvudpersonen Lena återvänder till byn för att ta över kyrkokören, men möts av jantelag och hån. Även den här gången tycks församlingsprästen ha iklätts samma hycklande nidbild – en figur som knappast förekommer i en enda kyrka i vårt land, men som väcker avsmak, och på så vis öppnar biobesökaren för filmens underliggande budskap.
En nyckelscen i den nya filmen tycks vara när prästen ilsket förkunnar: "Det står ingenstans i Bibeln att Jesus ordnade dans i synagogan!" Av trailern förstår vi att Lena då går sin egen väg och ordnar dans, halleluja och stor glädje i kyrkan, varpå den surmulne prästen får stå där med skammen.
Många jublade över den förra filmen, men kritikerna var negativa. Manuset beskrevs som alltför enkelspårigt och platt. Även ur biblisk synvinkel presenterade filmen en snedvriden bild av kristendomen som inkrökt, ogin och frihetsberövande. Inget kunde vara mer fel. Bibelns budskap är nämligen rakt motsatt det som prästen även i den nya filmen vill påskina! Gamla testamentet beskriver flera gånger hur Gud en dag ska låta Israel dra ut i dans och jubel. I Psaltaren skrivs återkommande om att prisa Gud med dans, och när Jesus i sin liknelse låter den förlorade sonen återvända till fadern, firas återkomsten med musik och – dans. Bibeln flödar av uppmuntran till glädje och dans!
Så när kommentarer om den nya filmen kommer upp kring fikaborden, minns då att den sanna friheten ligger i att sätta filmtiteln i sitt rätta sammanhang, och överlämna oss åt den kärlek som gett allt: Ske din vilja, såsom i himmelen – så ock på jorden.
Per Ewert
ledarsidan@varldenidag.se