Nätverket för samlevnad och sexualitet (NfS) släppte i fredags en rapport om det normkritiska projekt som tagit över allt fler områden i samhället, inte minst i skolor och förskolor. Exemplen i rapporten är många och skrämmande: Statliga myndigheter som förvandlats till lobbyorganisationer och kräver könsneutrala toaletter för dagisbarn, "så att barnen inte måste välja mellan flick- och pojktoaletten". Uppmaningar till lärare att sluta använda orden mamma eller pappa om elevernas föräldrar. Eller Stockholmsförskolan som avstår från alla könsrelaterade ord när de talar om och till barnen. Alla små pojkar och flickor är hen. Samtidsspegeln är så bisarr att det på riktigt är svårt att veta om man ska skratta eller gråta.
Att helt avskaffa alla normer är omöjligt. Vi behöver ha vissa oskrivna lagar som stöd i vårt mellanmänskliga samspel. Att normer skiljer sig åt mellan olika grupper är inget skäl att utplåna dem, utan att lära sig dem. I Frankrike hälsar man ofta med kindpuss, i Japan med en bugning. Den som gör tvärtom får svårt att smälta in i gemenskapen. Att lära sig förstå omvärldens normer är ett viktigt led i att växa och mogna som samhällsmedborgare.
Normbrytarnas strategi handlar inte om att hjälpa barn och ungdomar att moget reflektera över samhällets normer. Inte heller om att nå lika rättigheter för olika grupper. Deras mål går längre än så; de vill utplåna befintliga normer och ersätta dem med nya. Den statliga förskoleutredningen beskriver det pågående arbetet som "såväl ett barnpedagogiskt som ett könspolitiskt projekt".
Det brukliga när normer förändras är att det sker underifrån; de dikteras inte från statsmakterna. Både franska revolutionen och DDR-kommunismen gjorde försök att via tvång ersätta urgamla begrepp och traditioner, men när regimen föll återvände snart traditionen igen.
I skolvärlden står det pågående queerprojektet dessutom i strid med skolans styrdokument. Den svenska skolan är uttalat värdebaserad, och läroplanen föreskriver att skolan aktivt ska fostra eleverna enligt "den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism". Uppdraget är att lära sig traditionen, inte att bryta ner den.
Även psykologiskt finns det flera allvarliga frågetecken. Varje pojke och flicka har rätt att få växa och mogna i sin egen personlighet och könsidentitet. Vem tar ansvar för de barn som stressas in i en könsöverskridande mall utan att vare sig barnet eller dess föräldrars har önskat det?
Vuxnas försök att driva igenom egna frihetsprojekt utan hänsyn till barnens behov brukar sällan sluta väl. SVT sände nyligen dokumentären "Christianias barn". Den handlar om den generation som växte upp i den danska fristaden Christiania med sin totala avsaknad av regler och etablerade normer. De barn som växte upp i denna anarki ger i dag som vuxna sina personliga och omskakande berättelser om vilken utsatthet och övergivenhet de upplevde. Men vi får också se hur barnen ställer sina föräldrar till svars för hur svikna de kände sig av att ha blivit intvingade i en ideologisk lekplats som de inte själva bett att få vara med i.
Exakt hur eftervärlden kommer att döma 2010-talets queerpolitiska projekt vet vi i dag inte. Men mycket talar för att domen kommer att bli hård.
Per Ewert
ledarsidan@varldenidag.se