2015 lägger sig att dö, och 2016 väntar på att öppna sina oskrivna blad. Politiska analytiker har dock ett givet huvudämne inför det nya året. I början av november väljer USA sin 45:e president.
I det demokratiska lägret simmar Hillary Clinton lugnt mot en nästan helt säker nominering. Den ende egentlige motkandidaten är Bernie Sanders längst ut på vänsterkanten, en kandidat knappast någon betraktar som tänkbar slutsegrare. Clintons kampanjstrateger kan samla pengar och krafter inför själva presidentvalet, samtidigt som de belåtet betraktar hela havet stormar-aktiviteterna på motståndarsidan.
Republikanernas bekymmer är en spegelbild av det som är demokraternas styrka: en kandidat med stort försprång i opinionen. Donald Trumps oväntade framgångar i mätningarna sänder chockvågor genom partiet. Få amerikaner är i slutänden beredda att utse den halsstarrige miljardären till ledare för den fria världen. Detta tydliggörs också när frågan ställs på sin spets. I en tänkt slutmatch mellan Clinton och Trump pekar opinionsundersökningarna på Clintonseger. Om valet däremot skulle stå mellan Clinton och någon annan republikan, pekar mätningarna däremot på oavgjort eller republikansk seger – trots att dessa övriga kandidater ligger klart efter Trump i mätningarna.
Denna Trump-effekt förklaras kanske bäst med samma skäl som har gett framgångar för partier och politiker på respektive ytterkant i Europa. Ett folkligt missnöje med de etablerade politikerna har gett medvind åt radikala invandringskritiker som Jimmie Åkesson i Sverige och Marine Le Pen i Frankrike, men också radikala vänsterpolitiker som Alexis Tsipras i Grekland och Jeremy Corbyn i England.
Republikanerna har under flera månader hoppats på att Donald Trump med tiden ska straffa ut sig själv. Men hur udda han än uttrycker sig är hans försprång i mätningarna fortfarande lika stort – dock med brasklappen att detta kan ändras när väljarna till slut står där vid valurnan. I Iowa, som är först ut i primärvalsracet, har nu Texassenatorn Ted Cruz gått om Trump i opinionen. Cruz är också den kandidat som kanske allra tydligast inriktat sig på evangelikala kristna väljare, både i uttryckssätt och politiska ställningstaganden kring aborter, Israel och den kristna trons plats i samhället.
Cruz skarpa retorik placerar honom en bit ut på högerkanten, och det är osäkert om han klarar det viktigaste krav som republikaner har på sin kandidat: att kunna stå som slutsegrare. Amerikanska väljare har en tendens att efter åtta år med en president vilja byta partifärg på sin statschef, vilket bekräftas av att en majoritet av väljarna sedan sommaren 2013 varit oavbrutet missnöjda med hur Obama sköter sitt arbete som president.
Ett stalltips är att det republikanska partikonventet i juli skulle kunna stå utan någon kandidat som nått egen majoritet. För att slippa släppa fram Trump är det inte otänkbart att partiet i stället gör upp om en mer mittenorienterad och därmed mer valbar kandidat som Jeb Bush eller Chris Christie, eller – kanske allra troligast – Marco Rubio.
Och under tiden motståndarna bekrigar varandra, sitter Hillary Clinton och laddar upp batterierna. Det blir ett intressant valår 2016, så mycket är säkert.
Per Ewert
ledarsidan@varldenidag.se