Tommy Dahlman är en av landets mest kända kristna profiler, både som förkunnare och medieröst. Han är uppskattad av många, men har också sina belackare. När en person i en sådan ställning avslöjas med rattfylleri är frågor och reaktioner oundvikliga.
Mediedrev i sekulära medier följer ofta en viss dramaturgi. Journalister söker med ljus och lykta efter nya felsteg i en jakt som sällan slutar förrän bytet är fällt och makthavaren har lämnat sin post eller åtminstone krälat ordentligt i stoftet. Kristna medier bör dock drivas av djupare bevekelsegrunder. Deras uppdrag är inte att gräva fram snaskiga avslöjanden för att skapa sensation, utan att förmedla sanningen på ett sätt som kan bygga upp.
En kristen grundhållning prövar människans gärningar i två steg. Det ena är det rent juridiska. Grovt rattfylleri är ett allvarligt brott som normalt får fler konsekvenser än den rättsliga processen. Men en kristen prövning innehåller också den dimension som kallas synd, där våra gärningar vägs inte bara mot lagen utan mot Guds vilja.
Bibeln understryker att ingen bör dricka sig berusad av alkohol. Frikyrkligheten har sedan sin begynnelse haft en strikt syn på alkohol, just för att alkoholen är ett gift som så lätt tar makten över oss och leder i sin tur ofta till synd. Både fallet Dahlman och andra familjeöden i vårt land pekar på att alkoholens baksidor så vida överstiger eventuella fördelar att det ger goda argument att avstå från alkohol.
När en kristen ledare har gått fel finns det två vanliga reaktioner. Den ena är att kasta sten. "Där fick han för gammal ost. Vad var det vi sa?" Det är en kärlekslös och osund respons. Kanske ännu vanligare är dock det oreflekterade medhårsstrykandet. "Nåja, vi kan alla fela. Låt ingen döma dig, snart är du uppe på banan igen." Den reaktionen framstår kanske spontant som kristlig och god, men den riskerar samtidigt att stjälpa mer än den hjälper.
Mellan dessa två diken finns en biblisk väg – den gudomliga kombinationen av nåd och sanning. Ett gott råd till den som på grund av personlig synd eller svek har kastats in i en kris är att lägga samtliga kort på bordet. Allt behöver inte ropas ut på torget, men en viktig del i att komma helare och mognare ur en kris är att rensa ut allt bråte som hunnit byggas upp i utrymmen som utomstående inte ser. Det kan ske tillsammans med de närmaste, någon erfaren själavårdare, samt inte minst inför Gud själv.
Ingen av oss bör sätta sig på en piedestal och rikta anklagelser i syfte att själv försöka framstå som syndfri. Det är förvisso sant att vi alla felar, syndar och faller på olika sätt. Men det ger oss inte rätt att hemfalla åt en kristen snällism, som slätar över synden och dess konsekvenser. "Så länge jag teg förtvinade mina ben vid min ständiga klagan" skriver David efter sitt livs svåraste kris. Det var först när hans synd avslöjades och David fick möjlighet att blåsa ut allt gömt bråte som den sanna friheten kom. Vi är inte kallade att övertäcka synd, vare sig den uppenbaras i våra egna liv, eller i andras liv.
Att bli avslöjad är inte på långt när lika farligt som att tillåta synden att leva vidare och orsaka ytterligare skada. En rak och osminkad bekännelse kan därtill bli ett starkt vittnesbörd för världen om den väldiga naturen i Guds förvandlande nåd. Verklig upprättelse innebär ofta en djupgående och lång process. Den kan ske först när Guds ljus får lysa upp och bränna bort det mörka och ersätta det med hans kärlek och helande. Låt oss be att Gud får göra detta goda verk i var och en som fallit. Var och en som menar sig stå må samtidigt se till att den inte faller. Låt oss leva i ljuset och tillåta både Guds nåd och Guds sanning hjälpa oss alla att leva nära honom.
Per Ewert
ledarsidan@varldenidag.se