Den 23 juli 1914 – i dag exakt 100 år sedan – lämnade Österrike-Ungern ett skriftligt ultimatum till Serbiens regering efter skotten i Sarajevo, där serbiska nationalister mördat kronprins Franz Ferdinand. Serbiens nej till dokumentets viktigaste krav följdes av en kedjereaktion där Europas stormakter – hårt surrade vid löften om ömsesidigt stöd – mobiliserade sina arméer och förklarade varandra krig. Två veckor senare var det första världskriget i full rullning, utan att någon egentligen visste hur det gått till. Maskineriet fortsatte därefter alldeles av sig självt i ytterligare drygt fyra år, och innan helvetet var över hade tio miljoner soldater och fyra imperier gått under. Och två decennier senare gick världskriget åter igång i sin andra, ännu dödligare akt. Under det tidiga 1900-talet trasades hoppet om den ständigt världsförbättrande människan lika sönder som den massa av blod och lera som var västfronten 1918.
Via Nationernas Förbund försökte världen efter 1918 skapa ett system där alla länder skulle besluta gemensamt. Det fungerade hyggligt tills Hitler valde att ignorera det internationella systemet, som då saknade politisk kraft att hejda Tysklands expansion. Efter 1945 valde världen i stället den modell som gäller än i dag, med FN som gemensam auktoritet och övervakare. Världskrigens tid skulle vara förbi, och de fem segrarmakterna skulle i Säkerhetsrådet besluta gemensamt om militära angrepp och så garantera en fredlig utveckling i världen.
Under 1900-talets andra hälft lyckades världen undvika att kastas in i nya globala krig, eftersom både USA:s och Sovjets ledare hade modet att avstå från samma enkelriktade väg som startade det första världskriget. Själva FN-systemet blev dock aldrig så starkt som önskat. Endast tre gånger har säkerhetsrådet kunnat enas om koordinerade militära ingripanden: mot Korea 1950, Kongo 1960 och Irak 1990. Ingen av dessa situationer har dock lett till varaktig fred; de tillhör ännu 2014 jordens svåraste konflikthärdar.
Tiden från 1914 och framåt lär oss flera läxor. Här är några av de kanske viktigaste:
• Att helt låsa fast sig vid militära utfästelser och allianser stänger diplomatiska lösningar och lämnar ingen annan väg öppen än krigets. Stormakterna 1914 skulle med kyla och ansvar ha kunnat isolera den österrikisk-serbiska dispyten till en regional konflikt.
• Om en regim med tydlig ambition att underkuva andra folk och länder tillåts agera fritt medan omvärlden tvekar kommer den att fortsätta ända tills världen sätter hårt mot hårt. Det är läxan från vägen till det andra världskriget.
• FN-systemet där diktaturer utan respekt för mänskliga rättigheter fått samma inflytande som demokratier har lamslagit organisationens möjlighet att vara en moralisk kraft i världen. Alltför ofta har diktaturer kunnat förminska FN till ett språkrör för diktaturers intressen, men samtidigt inte kunnat hindra folkmord i Rwanda och Bosnien. FN har härigenom misslyckats att vara den garant för fred man önskar vara.
• Berlinmurens fall gav hopp om ett civiliserat 2000-tal där krig inte längre är tänkbart i Europa och dess närhet. 2014 har dock sett två aggressiva krafter där detta hopp kommit på skam. Ryssland har visat samma ambition som Nazityskland att inta grannländers territorium, och fanatiska islamister i Mellanöstern är i full färd med att försöka utplåna icke-muslimska grupper och den judiska staten. Det senaste seklets skeenden ger nycklar att ta sig an också dagens konflikter. Har världens ledare modet att agera utifrån historiens lärdomar?
Per Ewert
ledarsidan@varldenidag.se