Den titel en människa använder när man presenterar sig säger en del om hur man ser på sig själv. När jag ombeds förklara vem jag är, brukar jag normalt inleda med att beskriva mig som "en lärjunge till Jesus från Nasaret". Det kanske kan låta fromt i överkant, men det är samtidigt ett sätt att förklara att det jag gör i olika sammanhang görs utifrån att jag inte är mig själv nog, utan bygger min identitet på honom som sade sig vara vägen, sanningen och livet.
Ibland blir jag presenterad med titeln "samhällsdebattör". Det är inte alls någon dum titel. Men ibland kan den kännas som en viss belastning. O, så mycket bekvämare det vore att inte känna maningen att dra upp på barrikaderna och argumentera kring det eller det.
Via omvägar fick jag höra om en person som följt det jag skriver via Claphaminstitutet och andra kanaler, och reflekterade: "Varför ska man hålla på och slåss mot väderkvarnarna sådär? Det leder väl ändå ingenstans." Jag ska medge att en känsla av osäkerhet smög sig på. Jag drog mig till minnes Cervantes gamla berättelse om Don Quijotes fåfänga kamp mot inbillade jättar, som i verkligheten bara var några vanliga väderkvarnar.
Men sen tänkte jag ytterligare ett varv. För det finns en avgörande skillnad mellan den förvirrade riddaren på den spanska landsbygden och en sunt frimodig kristen samhällsdebattör. Den skillnaden tror jag kan vara till inspiration för flera av oss, just för en tid som denna.
De jättar vi behöver dra ut för att bekämpa är nämligen högst verkliga.
Dessa rader skriver jag under en paus på Kristna friskolerådets årskonferens. Tillsammans med min fru är jag inbjuden att föreläsa om den satsning på ett nytt och mer balanserat läromedel för den svenska skolan som tagits upp av Nätverket för samlevnad och sexualitet. Frustrationen var stor i samlingen över den ensidiga propagandan från krafter som gör allt för att riva ner unga människors normer och skyddsbarriärer kring samlevnad och sexualitet.
Dessa jättar är inte inbillade. De har förmåga att skada många unga som inte kan värja sig för deras hugg och slag. Därför valde vi att knyta ihop dagens föreläsning just med bilden av riddaren som drar ut till strid mot väldiga, och ack så verkliga jättar. Det stöd vi fick uppleva under konferensen var till stor uppmuntran i arbetet med det här skolmaterialet.
När kampen känns svår och segern avlägsen, är den rätta vägen inte att lägga ner vapnen och förklara kampen för meningslös. Vägen är i stället att kalla fler riddare till kampen mot de krafter som vill stjäla, slakta och förgöra. Den kampen står inte mot andra människor – den utkämpas tvärtom för de människor som hotar att krossas under fötterna på samtidens olika jättar. Den här striden förs i stället mot det Paulus beskriver som tankebyggnader som reser sig upp för att förgöra den sanna kunskapen om tillvaron.
Cervantes lade i sin bok ett löjets skimmer över den vilsne riddaren från La Mancha och hans riddarideal. Inte så få tänker likadant i dag. Det vår tid behöver är likafullt många rättfärdighetens riddare som vill ta strid för ideal som osjälviskhet, mod och rättrådighet.
Vill du vara med?
Per Ewert
Författare, föreläsare
och samhällsdebattör
ledarsidan@varldenidag.se