Ordet tolerans används flitigt i vårt samhälle, inte minst i det politiska samtalet. Det har snudd på blivit ett modeord. Tolerans är ett viktigt begrepp, som pekar på något nödvändigt i en demokrati, där olika uppfattningar existerar sida vid sida. Ordet tolerans kommer från det latinska ordet tolerare, som betyder ungefär att härda ut, att stå ut med. Tolerans inom politiken handlar således om att stå ut med uppfattningar man själv inte delar. Moderater behöver vara toleranta mot socialdemokrater och vice versa. På samma sätt prövas inte vänsterpartisternas tolerans främst gentemot partikamraterna, utan mot kristdemokrater och folkpartister. Tolerans handlar i grund och botten om respekt för oliktänkande.
Den svenska kulturen är att betrakta som en konsensuskultur, eller en enhetskultur. Vi vill gärna vara som alla andra och inte gå mot strömmen. Och vi gillar inte avvikare, folk som går sin egen väg. Jantereflexerna slår till och klubbar gärna ner den som bryter mot våra ordningar. Det finns förstås styrkor med en enhetskultur, men det finns också definitiva svagheter. Bristen på tolerans och respekt för oliktänkande är en sådan svaghet. För även om många av våra politiska företrädare gärna talar om tolerans, så är avsaknaden av densamma många gånger uppenbar.

Vi kan notera en glidning i språkbruket. Begreppet tolerans har urholkats på sitt egentliga innehåll för att ersättas med ett annat innehåll. Tolerans, som egentligen handlar om att härda ut andra åsikter, används nu i stället för att befästa egna åsikter och sortera bort uppfattningar man inte gillar. Toleransen blir det vapen som ska skydda konsensuskulturen från angrepp från oliktänkande. Men ärligt talat, hur svårt är det att vara tolerant mot någon av samma uppfattning? Det är ungefär som att en glassälskare skulle härda ut en stor mjukglass. Vår tolerans prövas först i relation till någon av annan uppfattning.

Det finns ett antal frågor där konsensuskulturen har bestämt vad vi ska tycka. Det gäller främst frågor som rör äktenskap, sexualitet och människovärde. Abortfrågan betraktas som färdigförhandlad av konsensuskulturens grindväktare. Äktenskapsfrågan likaså. Oliktänkare i dessa frågor betraktas därför som femtekolonnare. All saklig debatt förväntas, av någon märklig anledning, att upphöra i just dessa frågor. Bara för att riksdagen en gång har bestämt sig. Men så fungerar det inte i andra frågor. Och så fungerar inte heller en verklig demokrati. I en demokrati lever samtalet vidare och nya argument prövas ständigt. På samma sätt som jobbskatteavdrag, a-kassenivåer och andra reformer ständigt omprövas.

Debatten om samvetsfrihet har satt den svenska toleransen på prov. Men tyvärr bestod den inte provet. Konsensuskulturen kunde inte tolerera en oliktänkande barnmorska. Alla ska med, oavsett om vi vill eller inte. Men sann tolerans handlar just om att stå ut med oliktänkarna, trots att de opponerar sig mot konsensuskulturens heliga påbud. Den falska toleransen handlar mer om att befästa konsensuskulturen och att motarbeta avvikande uppfattningar. Den som betraktar tolerans som mer än teorier och fagra appeller från progressiva södermalmsbor måste dessvärre konstatera att vi har en lång väg att gå.

Lukas Berggren
twitter.com/lukasberggren