Att vörda Herren är början till vishet, att känna den Helige är förstånd.
Ordspråksboken 9:10

Världen idag

Lukas Berggren: Påtvingarna som inte vill påtvingas

Opinion · Publicerad 00:02, 11 mar 2015

På tisdagen röstade Europa­parlamentet för den så kallade Tarabella-rapporten, eller "Jämställdhet mellan män och kvinnor i Europeiska Unionen 2013" som det fullständiga namnet är. Omröstningen får inga direkta juridiska konsekvenser, då det rör sig om en icke-bindande resolution. Men den kommer med all sannolikhet att användas som ett underlag för opinionsbildning och påtryckningar för kommande lagförslag. Så har det varit tidigare, när den här sortens rapporter har fått Europaparlamentets stöd. Så kommer det vara även nu. Syftet är nämligen detta: att skapa tryck i opinionen.

Det finns två grundläggande skäl till synpunkter på Europaparlamentets beslut.
Först gäller det rapportens sak­innehåll. Att rapportförfattaren – belgaren Marc Tarabella – tillhör den socialistiska gruppen blir smärtsamt tydligt för den som studerar förslagen. Budgetdisciplin framställs som ett problem för jämställdheten, då många kvinnor är anställda i offentlig sektor. Goddag yxskaft, skulle man kunna invända. Fråga det krisande Grekland om kvinnor i offentlig sektor har gynnats av krisen där. De har nämligen tillämpat det rapporten talar sig varm för. Men bestående underskott leder ovillkorligen till kriser. Förr eller senare kommer skuldkriser ikapp länder. De som främst drabbas av ekonomiska kriser är de redan utsatta. De som då brukar få sin lön från en stat på gränsen till bankrupt har all anledning att känna oro. Kvinnor, primärt. Knappast främjande för jämställdheten.

EU-länderna ska även, enligt rapporten, uppmanas att "beakta nya familjestrukturer vid utarbetandet av skatte- och bidragspolitiken". Nya familjestrukturer ska rimligen tolkas som allt annat än det traditionella äktenskapet mellan man och kvinna. En skattemässig påtryckning i mer hbtq-vänlig riktning, således. Rapporten vill dessutom uppmuntra till "lagstadgade system för en jämn könsfördelning och könskvotering". Särskilt omnämns bolagsstyrelser. Men lagstadgad kvotering är fel väg att gå, för den som vill se ökad jämställdhet. Det innebär alltid att vissa människor premieras, på bekostnad av andra människor. En socialistisk lösning, som dessvärre även partier med andra ideologiska etiketter verkar vilja tillämpa. I fallet bolagsstyrelser strider kvoteringslösningar dessutom mot äganderätten. Företag borde förstås själva få bestämma vilka som ska sitta i deras styrelser, även om det skulle innebära styrelser med enbart män, eller med enbart kvinnor.

Mest påfallande är Europa­parla­ment­ets påtryckning i abortfrågan, där man hävdar att "kvinnor måste ha rätt att råda över sina sexuella och reproduktiva rättigheter, särskilt genom enkel tillgång till preventivmedel och abort". Syftet med den sortens formuleringar är förstås att sätta press på de olydiga, i det här fallet länder som Malta, Polen och Irland. Abort framställs gärna som en mänsklig rättighet, som alla måste underordna sig. Den svagaste parten i sammanhanget, det ofödda barnet, omnämns dock inte.

Det andra grundläggande skälet till synpunkter på beslutet är av mer princi­piell art. Det handlar om vad EU ska ha för befogenheter. Även om sakinnehållet hade varit ett annat, så är det ändå fel av EU att besluta om den här sortens frågor. Det tillhör inte deras kompetens. Dessvärre används den här, och andra liknande, rapporter till att likrikta tänkandet inom unionen. Makthavare använder sin makt för att fostra medborgare och länder att tänka som dem själva. Men det är ingen uppgift för EU-parlamentariker. En union som inte bygger på verklig mångfald, där länder och medborgare tillåts tänka olika och i enlighet med sin egen tro och värderingar, har ingen framtid.

Rentav hycklande blir det när svenska parlamentariker från Vänsterpartiet röstar för Tarabella-rapporten. De, som inte ens vill att Sverige ska vara med i EU och som är allergiska mot all form av överstatlighet, ger glatt sitt bifall till den här typen av likriktande förslag. Längtan efter att påtvinga länder och medborgare sina egna uppfattningar är helt enkelt så stor att man med glädje åsidosätter principer som annars värderas högt. Makten går före värderingar och principer. Samma politiker som skriker om överstatlighet, då förslag de inte gillar presenteras, använder nu hela sin överstatliga tyngd för att likrikta. De påtvingar gärna, men blir ogärna påtvingade. De har därmed uppenbara problem med trovärdigheten.

Lars Adaktusson (KD) var den ende svenske EU-parlamentarikern som röstade nej till Tarabella-rapporten. Det gjorde han rätt i. Han kommer på torsdag även att rösta nej till den så kallade Panzeri-rapporten, en rapport som går i samma anda. Det gör han också rätt i. I båda fallen handlar det om att det finns uppenbara problem med sakinnehållet. Men det handlar primärt om att EU ska hålla sina fingrar borta från frågor som är de enskilda medlemsländernas (och i många fall de enskilda medborgarnas) angelägenheter. Detta oavsett om det rör budgetdisciplin, hbt-frågor, könskvotering, föräldraledighet eller aborter.

Lukas Berggren
twitter.com/lukasberggren
ledarsidan@varldenidag.se

Läs mer:
Kritiserad rapport fick stort stöd

Carola får en egen tv-serie

Julfirande. På första advent är det premiär för Carola Häggkvists första egna tv-serie, Carolas advent. Nu avslöjas hälften av gästartisterna. – Idén kommer från... torsdag 17/10 15:45

Högtiderna ger chans att utforska vårt ursprung

Israelkommentar Analys. De flesta av oss är ganska ovetande om högtiderna som pågår i Israel i dagarna. Man kan prata med allt­ifrån pastorer och teologistuderande till... onsdag 16/10 00:00