Saliga är de som vandrar i fullkomlighet, som lever efter Herrens undervisning.
Psaltaren 119:1

Världen idag

Lukas Berggren: Kan man välja sin sexualitet eller inte?

Opinion · Publicerad 01:31, 28 maj 2014

I kväll sänds det redan omtalade programmet av Uppdrag granskning, där präster har smygfilmats under fejkade själavårdssamtal. Temat är, som så ofta när bekännelsetrogna präster ska dras i smutsen, homosexualitet. En konfident kommer till präster som har kandiderat för Frimodig kyrka och utger sig för att vilja få hjälp med homosexualitet. I själva verket är han reporter på Uppdrag granskning.

Prästerna får frågan om de tror att han kan bli fri från homosexualitet? Prästerna är väldigt inlyssnande. En präst säger: "Om du känner så vill jag verkligen stötta dig i det". En annan präst ber: "Herre hör Kalles böner, möt hans längtan". De ber och själavårdar alltså utifrån det som är konfidentens egen vilja. I konfrontationen efteråt säger en präst: "Jag kommer be för alla människor som söker upp mig i sin nöd". En annan präst säger: "Om någon kommer till mig och ber om hjälp, så vill jag hjälpa den personen att bli lycklig". Men reportern undrar då varför dessa präster inte säger till sina konfidenter att det går alldeles utmärkt att vara kristen och homosexuell. Det är så prästerna borde ha sagt, får vi veta.

Programmet utgår från tanken att det är självklart fel att hjälpa en person från homosexualitet till heterosexualitet. När ärkebiskop Anders Wejryd ställs till svars mot slutet av programmet jämför Uppdrag gransknings reporter prästernas agerande med om en mörkhyad person hade kommit till själavård och velat ha hjälp med att bli vit. Prästerna likställs med rasister och skulden läggs blytung på deras axlar. Både andra präster i programmet och Anders Wejryd uttrycker att det kanske är läge för dem att lämna Svenska kyrkan. För att de bejakar en persons egen önskan om att bli fri från sin homosexualitet. Så långt Uppdrag granskning.

För ett par veckor sedan gavs boken "Liten handbok i konsten att bli lesbisk" ut. Just det, bli lesbisk. I presentationen av boken står det på förlagets hemsida att läsa följande: "Tänk om sexualiteten inte är statisk? Tänk om alla kvinnor kan finna sin inre flata? Då skulle bara en galning fortsätta att leva med män i ett ojämställt samhälle." De fortsätter: "Här får du också de självklara svaren på varför du vill att även din dotter och mormor blir lesbisk, och varför till och med staten skulle tjäna på att alltfler växlar om." Kvinnor uppmuntras alltså att "växla om" och bli lesbiska. Här är det inte frågan om att känna efter vad kvinnor vill, utan imperativen haglar. Boken har inneburit trevliga samtal i positiv ton. Inga jämförelser med rasism, förstås. Progressiva kulturskribenter och sexologer firar både julafton och midsommar på samma gång.

Så vad ska vi dra för lärdomar av hur vår kultur hanterar frågan om sexualitet? Jo, för det första. Det är positivt och livsbejakande för en heterosexuell person att experimentera och testa på livet som homosexuell. Man lever trots allt bara en gång. Varför då inte bli homosexuell? Till detta ska folk uppmanas. Den som presenterar den här typen av tankar hamnar i morgonsoffor, där det tjoas och tjimmas, skrattas och skojas över det fantastiska i att tänja på alla gränser, att vara lite så där härligt normkritisk. Särskilt fantastiskt är det när kyrkans präster är med och sanktionerar festligheterna. Lite "välsignelser" skadar inte, det ger extra tyngd åt argumenten.

Men, å andra sidan, fördömer vi med stor självklarhet att någon ens kan komma på tanken att en homosexuell person kan bli heterosexuell. Särskilt förfärligt är det när en präst – utifrån en persons egen försiktiga önskan – vill hjälpa en homosexuell att bli heterosexuell. Då hamnar prästen i Uppdrag granskning och får svara på frågor om varför man inte uppmanar sina konfidenter att fortsätta leva ut sin homosexualitet. Ansvar utkrävs, det ska dömas i domkapitlen och krävas på besked.

Följdfrågan kommer ganska naturligt. Varför är det självklart och positivt att man kan bli homosexuell, medan det framställs som både fruktansvärt och otänkbart att man kan bli heterosexuell? Och om det ena inte är bättre eller sämre än det andra, varför upprörs man då över ett steg i ena riktningen, men inte i den andra? Varför hamnar inte själavårdande präster i morgonsofforna eller feminist-författarna i Uppdrag granskning? När historien om vår tid skrivs lär varken hederlighet eller logiskt tänkande lyftas fram som tydliga kännetecken. Gud förbarme dig över vårt land!

Lukas Berggren
twitter.com/lukasberggren

Sanningen om universums orsak och moralens källa finns i Bibeln

Ledare Vad är sanning? Finns det en objektiv sanning, eller är sanningen flytande och temporär? Eftersom... lördag 26/11 00:10