Den svenska skolan är konfessionell. När det gäller tillväxt, exempelvis, står två olika trosföreställningar mot varandra i samhället, där den ena säger att det är moraliskt förkastligt och en synd att utnyttja naturens resurser för högre mänsklig standard, medan den andra förespråkar människans herravälde över skapelsen och hennes rätt att manipulera den för sitt syfte.
Vi som haft barn i den svenska skolan under senare år vet att den uppfostrar barnen att tycka illa om den livsstil som tagit oss från dragiga jordkulor till ombonade och uppvärmda hus. Det finns ingen erfarenhet som talar för den reaktionära romantiken som säger att våra liv kommer att bli bättre om vi slutar konsumera, sådana påståenden grundar sig enbart i någon sorts uppenbarelse.
Kan jag vägra skicka mina barn till den skolan?
Eller ta detta med sexualundervisningen. Från tretton års ålder pådyvlas våra barn en syn på sexualiteten som grundar sig i en människosyn som är extremt ideologiskt motiverad. Tanken är att det finns en oundviklighet i att barn är sexuellt aktiva och att det bästa sättet för dem att hantera saken är ymnig exponering för tekniker och praktiker. Att avhållsamhet och avskärmning skulle kunna vara en lämplig uppfostringsmetod för 13-åringarna avfärdas med hänvisning till uppenbarad övertygelse om vad som är rätt.
Kan jag vägra skicka mina barn till den skolan?

Och hur står det till med synen på familjen? Det finns en massa människor som avfärdar den traditionella familjebildningen, där tillvaron ordnas i enlighet med mans- och kvinnoroller som formats genom seklerna. Tack för att detta är möjligt – för bara några decennier sedan var toleransen mot andra livsval så låg att den kvävde tiotusentals människor som inte var bekväma i traditionens tvångströja.
Men vi som tycker att den traditionella familjen med dess strukturer passar oss, och är bra och meningsfull? Vore det inte rimligt att också vi tillåts ett fritt val som respekteras, på samma sätt som vi – med rätta – förväntas respektera dem som väljer något annat? Har man haft barn i svensk skola vet man att de värderingar som lärs ut som objektiva sanningar i dessa avseenden ofta är extremt intoleranta mot en traditionell syn på familjen.

Så det blir lite konstigt när Skolverket (Anna Ekström, generaldirektör för Skolverket, och Claes-Göran Aggebo, undervisningsråd, Skolverket, på DN Debatt) levererar riktlinjer som utesluter religiösa inslag vid skolavslutningar, med hänvisning till att skolan inte får vara konfessionell. I synen på naturen och människan och familjen och sexualiteten och kvinnan och mannen är den svenska skolan öppet konfessionell ända in i klassrummet, och vi som inte delar den officiella religionen i dessa avseenden tvingas svälja ritualer och predikningar dagligen.
Jag raljerar, jag vet. Men hur kan man göra annat när Skolverket också meddelar att man inte har några "synpunkter på om kyrkan vill anordna en frivillig samling för elever, föräldrar och skolpersonal utanför skoltid och utanför skolans verksamhet". Jag förstår detta som att Skolverket godkänner att kyrkan bjuder in till gudstjänst på söndagar. Ska man vara tacksam?