Vårterminen 1993 studerade jag i Jerusalem. Väl där fick jag en inbjudan av en rabbin att ta del av den judiska pesach eller sedermåltiden hemma hos honom och hans familj. Jag tackade naturligtvis ja och det var med stor förväntan som jag så knackade på hans dörr vid skymningen på påskaftonskvällen.
Därefter fick jag ta del av en oförglömlig och generationsöverskridande kväll som skulle sätta djupa spår i mitt inre. Hela kvällen var som en dynamisk och vital kavalkad av sång, dramatiseringar, livfulla diskussioner, god mat och stark gemenskap. Allt som vi gjorde, sa och sjöng syftade mot att gestalta den där märkliga natten för cirka 3 500 år sedan då HERREN förde sitt egendomsfolk från slaveri till frihet.
Hela kvällen pekade mot hållningen och talesättet att man inte firar påsk ”bara” för att påminna sig om det som skedde den ursprungliga natten med Mose och folket. Nej, i stället uttrycker man det som att det på påsknatten ska vara ”såsom att man själv den natten drar ut ur Egypten”. Hela påskfirandets djupaste mening är således att det bibliska skeendet får levandegöras så till den grad, att man förstår att påskens befrielse är något som fortfarande äger rum här och nu och som först ska fullkomnas i evigheten. Med det synsättet blir det per definition förvandlande att fira påsk med ett öppet hjärta!
En person som fick uppleva denna sanning i dess allra fullaste form var aposteln Johannes, den enda av apostlarna som stod vid korset då Jesus led och dog. Johannes har alltid fascinerat mig, kanske delvis för att han i evangelierna verkar vara en så mångfacetterad person som bär på både en profetisk glöd och en inre kamp och otålighet på samma gång.
Jesus använder sig av befriande humor med glimten i ögat och ett stänk av allvar när han ger Johannes och hans bror Jakob namnet ”Boanerges”, som betyder ”åskans söner”. Det slog alltså gnistor om Johannes. Detta kan vi märka, inte minst i Lukas evangelium. Lukas har just beskrivit monumentalt hur Jesus, bokstavligt översatt ”fixerade sitt ansikte”, när han inledde sin sista färd upp emot Jerusalem. Uttrycket verkar beskriva att Jesus mötte ett ohyggligt mottryck när han påbörjade den vandring som skulle få sin klimax när han led och dog som försoningsoffret för hela mänskligheten synd.
I stycket efteråt kommer en slående kontrast till Jesus självutgivande, barmhärtiga och försonande kärlek. En by vägrar att ta emot Jesus, och då ber Jakob och Johannes om tillåtelse att få kalla ner eld från himlen som förtär alla i den byn. Jesus tillrättavisar dem naturligtvis skarpt och så fortsätter vandringen mot korset.
När Johannes skriver sitt evangelium så beskriver han vad som därefter skedde när de kom fram till Jerusalem. Vi har då kommit fram till det dygn som skulle förändra förutsättningarna för hela mänskligheten för alltid. När påskmåltiden ska firas, kvällen innan Jesus ska dö på korset, så har Jesus gett ”åskans son” platsen alldeles intill honom själv. Johannes skriver då förmodligen om sig själv: ”En av hans lärjungar, den som Jesus älskade, låg till bords vid Jesu sida”. Ordet som i Folkbibeln översätts med sida betyder egentligen att han låg vid Jesu bröst, vid Jesu hjärta. Undra på att Johannes just här väljer att börja kalla sig själv ”den som Jesus älskade”.
Personligen skulle jag inte vara förvånad om det indikerar att något smälte och förvandlades djupt inne i ”åskans son” när han fick komma så nära sin älskade Mästare. Johannes beskriver vidare att han och Maria stod tillsammans vid Jesu kors. De två som fysiskt varit som allra närmast Jesu hjärta stod också vid hans sida när den ofattbara smärtan var som tydligast. Johannes omnämner också att Jesus dog på samma dag som påskalammen slaktades i templet. Det sista Jesus, enligt Johannes, sa var: ”Det är fullbordat”. Detta kan han ha sagt samtidigt som den judiska översteprästen på templets förgård sa exakt samma sak. Matteus beskriver att förlåten rämnade just då och att officeren för de romerska soldaterna utbrast från djupet av sitt jag: ”Denna var verkligen Guds Son.” Undra på att det är förvandlande att fira påsk med ett öppet hjärta!
Hans Weichbrodt
ledarsidan@varldenidag.se