Ingen är som du, Herre. Du är stor, och stort och mäktigt är ditt namn.
Jeremia 10:6

Världen idag

Frihet och förtryck i familjepolitiken

Opinion · Publicerad 00:00, 15 feb 2012

När Kristdemokraternas familjepolitiska grupp nyligen presenterade sina förslag till reformer – med bland annat utbyggd föräldraförsäkring, barnomsorgspeng, barnskatteavdrag och avskaffad jämställdhetsbonus – lät inte reaktionerna vänta på sig. Ledarsidorna övertrumfade varandra när de skulle beskriva hur ålderdomliga förslagen var. Jämställdhetsministern och folkpartisten Nyamko Sabunis uttalande om att "en förälder aldrig kan jämställas med en utbildad förskolepedagog" är väl kanske det som dragit mest uppmärksamhet till sig.
Nog är det väl märkligt att de som vill kalla sig liberaler och har "mångfald och tolerans" som honnörsord inte är beredda att försvara individers och familjers fria val. Den borgerliga rege-ringen 1991-94 införde under Bengt Westerbergs ledning den så kallade pappamånaden. Den skulle "skapa incitament" för att pappor skulle ta ut en större del av föräldraförsäkringen. Sedan har även en andra pappamånad införts och krav höjs förstås på fler månader. Alliansregeringen införde en jämställdhetsbonus i juli 2008 som syftar till att de föräldrar som väljer "rätt" ska få mer pengar än de som väljer "fel". Rätt är – förstås – att dela lika på föräldraförsäkringen. Och fungerar det inte med amningen kan man ju alltid, som Lars Ohly så finurligt föreslog i valrörelsen, använda bröstpump. Familjer får alltså välja precis som de vill, så länge de väljer "rätt".

Syftet med de här reformerna är förstås att öka jämställdheten och att öka friheten för kvinnor som grupp. Vällovligt kan tyckas. Men att använda politiska tvångsmedel för att skapa frihet är inte en framgångsrik väg. Och de politiska tvångsmedlen blir inte mindre tvingande för att de kallas "incitament" när borgerliga politiker agerar sociala ingenjörer. Det är lånade politiska förslag med en förnyad retorik.
Hela resonemanget bygger på en föreställning om att kvinnor inte förmår fatta självständiga beslut. Och att de inte förstår att de egentligen är förtryckta. Någon – gärna en feministisk politiker – måste därför förklara för mammor som vill vara hemma längre än sex månader med sina barn att de egentligen är ett offer för könsmaktsordningen. Om de ändå inte förstår att de är förtryckta finns ju ingen annan utväg än att "skapa incitament" så att de kommer ut i arbetslivet. På ren svenska betyder det att man bestämmer åt dem, dumma som de är. Detta är inget annat än ett veritabelt underkännande av alla Sveriges kvinnor.

Förtrycket rättfärdigas med hjälp av ett högre mål; att vi tillsammans måste hjälpas åt att krossa könsmaktsordningen, det osynliga förtrycket. Den enskilda familjens beslut blir därför inte enbart deras eget beslut. Att de själva vill vara hemma med sina barn är väl en sak, men vad sänder det för signaler till andra familjer? Då kanske de också väljer "fel" och så riskerar vi ett epidemiskt förlopp, där mammor under några år faktiskt väljer bort karriär till förmån för sina barn. För den som menar att lika fördelat uttag ur föräldraförsäkringen är viktigt för jämställdheten vore det förstås en katastrof. Och vad betyder enskilda familjers uppfattningar när det högre målet är i sikte?
Familjepolitiken måste vara mer än en jämställdhetspolitisk murbräcka. Man kan inte skapa frihet för kvinnor genom att förtrycka dem och inte respektera deras familjers val.

Lukas Berggren

Ideologisk brytning bakom regeringskris

Ledare Förändrat ideologiskt landskap Ideologier är politikens grund. Ändå ansågs allmänt att dessa var överspelade efter Berlinmurens fall. Den liberala samhällsordningen hade segrat,...

Boråspastorer avtackas efter 30 år i samma församling

Stafettväxling. I helgen avtackas Peder Teglund som pastor för Borås Kristna Center, en församling han grundade för 30 år sedan. Samtidigt installeras hans ersättare...