Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.
Psaltaren 73:26

Världen idag

Fråga om bidrag och medkänsla

Opinion · Publicerad 00:00, 15 jul 2013

Sedan arbetsmoralen började fasas ut ur svensk mentalitet har synen på godhet och empati förändrats. I stället för att själv ställa upp för medmänniskor, handlar godhet om hur stora bidrag politiker utlovar. Denna tankemodell har ställt till det rejält.
Höga bidrag för att inte jobba, tillsammans med höga skatter på arbete för att finansiera bidragen, gjorde det lönsamt att inte jobba och inte försörja sig själv. Sverige hamnade i en ond spiral som urholkade statsfinanserna. Alliansen vände på detta genom att skärpa reglerna för bidrag, samtidigt som jobbskatteavdrag har gjort det mer lönsamt att arbeta.
Men en som inte är nöjd är förre statsminist­ern Göran Persson (S), som i en sommar­intervju för DN ogillar utvecklingen: "Bristen på empati och bristen på socialt engagemang är en väldigt besvärande omständighet för den ekonomiska politiken", säger Persson.

Men är det verkligen högsta formen av socialt engagemang när bidragsavin från staten dimper ner i brevlådan varje månad? Och är högre krontal på avin det enda tecknet på empati i ett samhälle? För mig framstår det mer som social isolering att sitta och vänta på bidrag. För mig tyder upplopp i förorter mer på vanmakt och sysslolöshet, än brist på bidrag.
Jag tycker att vi, som finner mer vägledning i kristna värderingar än i socialismen, måste bli bättre på att lyfta fram att empati och socialt engagemang handlar om gemenskap mellan människor, inte i första hand om materiell standard. Ett varmt samhälle handlar om att alla ska kunna finna sin roll i gemenskapen och bidra till den snarare än att med mössan i hand vänta på bidrag från "generösa" politiker.
När det gäller statlig regleringsiver har liberalt tänkande vunnit framgångar. Göran Persson erkänner när det gäller bostads­bygg­ande att vi har "för stora standardkrav på de lägenheter vi bygger" och att de i och för sig goda ambitionerna har resulterat i att alldeles för få bostäder byggs.

När det gäller konflikten mellan marknadsekonomi och planekonomi har liberalismen segrat. På det socialpolitiska området behöver politik­ens relation till människorna genomgå samma urladdning.
Visst har staten en viktig roll att fylla genom att sätta upp ramarna. Men när staten trampar in och vill detaljstyra orsakar den mer skada än nytta. Människorna måste få utrymme att lösa sin vardag på olika sätt. Genom föreningsliv, församlingar och folkrörelser kan då empati, tillhörighet och gemenskap skapas som betyder mer för människorna än statlig empati genom bidragsutbetalningar.

Dick Erixon
debattör och bloggare

Valdeltagandet avgör inriktning

Israelkommentar Det är uppenbart att valdeltagandet avgör valen i demokratiska nationer, men i Israel är procentandelen som röstar särskilt avgörande. Detta beror på...

Hon läste Staksets bok – kom till tro på Gud

Vittnesbörd. En av dem som kommit till tro genom Sebastian Staksets bok är Linda Eriksson. Hon hade alltid lidit av ångest och tyckte att livet var meningslöst,...