I den svenska debatten och litteraturen om den arabiska-israeliska konflikten har en viktig faktor försummats. Den palestinska flyktingfrågan har behandlats utförligt, men trots att de judiska flyktingarna från arabvärlden var många fler än de palestinska, har frågan om de judiska flyktingarna inte uppmärksammats i Sverige annat än summariskt och bagatelliserande.
Judarna från arabvärlden blev inte flyktingar på grund av att de befann sig i krigszoner, i korselden mellan stridande parter, utan som en följd av planerade åtgärder från de arabiska regeringarnas sida. Dessa åtgärder var kollektiva bestraffningar mot en liten minoritetsgrupp. Skälet var att delar av samma folk beviljades en stat i ett litet område som ledarna för arabvärlden såg som enbart sitt eget.
Inför FN-omröstningen 1947 om en delning av det brittiska mandatet Palestina hade arabiska delegater kommit med hotfulla uttalanden om vad som skulle ske med judarna i fall en judisk stat bildades. En representant för den egyptiska delegationen, Heykal Pasha uttalade sig inför FN:
"Om en judisk stat skulle grundas, kan ingen förhindra oroligheter. FN får inte glömma att den föreslagna lösningen kan riskera en miljon judars liv som lever i de muslimska länderna. En delning av Palestina kan leda till antisemitism i dessa länder som är svårare att få bukt med än den antisemitism som de allierade försökte eliminera i Tyskland. Om FN beslutar att dela Palestina, kan de bli ansvariga för massakrer på ett stort antal judar."
I ett memorandum till FN:s Ekonomiska och sociala råd i januari 1948 bifogade den judiska världskongressen ett lagförslag från Arabförbundet. Där beskrevs vilka åtgärder Arabförbundets medlemsländer skulle vidta om en judisk stat bildades. De judiska minoriteterna skulle göras statslösa och deras tillgångar konfiskeras. Misstänkta sionister skulle arresteras. Dessa hot sattes också i verket.
Ofta hävdas att muslimer och judar i arabvärlden levde i harmoni och jämlikhet innan sionismen framträdde och Israel bildades. Men förföljelserna var inga nya fenomen. Judar har levt i Mellanöstern och Nordafrika i hundratals eller tusentals år innan området blev muslimskt, erövrade av den nya religionen islam på 600-talet efter Kristus. Judarna, i likhet med kristna minoriteter, levde som andra klassens medborgare, så kallade dhimmis, i sina arabiska eller muslimska hemländer. De var från tid till annan tolererade, men deras situation var alltid osäker, beroende av härskarnas godtycke. Skillnaden mellan de judiska och de kristna grupperna var att de ofta hade skyddsmakter som tog till vara deras intressen, medan judarna saknade ett sådant skydd.
1948 fanns ca 860 000 judar i arabvärlden. I dag finns enbart cirka 5 700 kvar, främst i Marocko och Tunisien. De har inte blivit kompenserade för de egendomar som konfiskerades från dem. De utgör en majoritet av Israels befolkning. FN:s Flyktingkommissiariat har bekräftat att judarna från arabvärlden är genuina flyktingar. USA:s kongress har beslutat att när förhandlingar upptas mellan parterna om flyktingfrågan ska USA även kräva att denna glömda flyktinggrupp tas upp.
Lisa Abramowicz är generalsekreterare för Svensk Israel-information.
