Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.
Psaltaren 73:26

Världen idag

Dick Erixon: Polariseringen som fräter sönder samhällskittet

Opinion · Publicerad 00:02, 20 apr 2015

Demokrati är för mig först och främst ett förhållningssätt, en livsstil. Jag gillar naturligtvis mest dem som håller med mig, men jag är alltid nyfiken på hur de som säger emot resonerar. Hur ser deras logik ut? Demokratins kärna är att kunna föra en sakdiskussion och bryta ståndpunkter med respekt för åsiktsfriheten.
Tyvärr ser vi allt mindre av detta. I stället för samtal markerar allt fler hur mycket man hatar sina politiska motståndare. Det anses tufft och rakt att vara dogmatisk. Vänstern i svenskt samhällsliv blir alltmer extrem.

Socialdemokraterna som vann sitt långa regeringsinnehav under 1900-talet på att inte överge mitten, präglas alltmer av denna vänsterretorik. S-debattören Widar Andersson skriver att "Vänsterpartiet, som sparkades ut ur S 1917, kan hundra år senare vara på väg att åter infiltrera socialdemokratin. Denna gång inte främst med Sovjetkommunism utan med identitetspolitik, jakt på företag och företagare, änglakörer och med internationell extremism."

På universiteten har en vänster­aktivism brett ut sig som präglas av dogmatism, grupptänkande, korstågsmentalitet och antiintellektualism. En amerikansk student (men det hade lika gärna kunnat vara en svensk) skriver att "den kanske djupast hållna trossats vänsteraktivister har, är att varje person ur en förtryckt eller missgynnad grupp är ofelbar och aldrig vilseleder om de svårigheter de möter. . . Vår bedömning av påståenden om diskriminering måste baseras på mer än vad folk säger om sin egen upplevelse."

Den ökande vänsterextremismen är delvis en motreaktion på Sverigedemokraternas ökade väljarstöd. Ur det gamla svenska konsensusperspektivet är naturligtvis SD en utmaning, men partiet är (paradoxalt nog) knappast extremt om man jämför det med dess kritiker på vänstersidan. Däremot tror jag SD:s inträde i politikens centrum triggat extremister, vare sig det är autonom vänster, nynazister eller islamister.

Vi har alltså ett läge där polariseringen och hatet ökar. På allt fler områden går det inte längre att föra en saklig diskussion utan att de på motståndarsidan häver ur sig personangrepp, tillmälen eller även vägrar fortsätta samtal i ämnet. Själv har jag försökt inleda diskussioner med islamister och "poeter" inom autonom vänster, men de vägrar att ens tilltala mig. De låtsas att jag inte finns i rummet. Tydligare än så kan inte totalitära värderingar åskådliggöras. För de som hatar så mycket att de inte ens kan tala med fienden, har lämnat det demokratiska tänkandet för ett annat: våldets och förtryckets logik.

Jag skulle gärna se att de borgerliga partierna tog denna polarisering på allvar. Att Alliansen kunde bli de som vägrar delta i polariseringen, vägrar hata väljare man på lösa grunder tillskriver värderingar som inte uttalats. Då kan Alliansen bli en aktör som tar människor och deras oro på allvar, inte tar ifrån dem sin mänskliga värdighet om de anses ha "fel" åsikter.

Detta kräver en annan sorts politiskt ledarskap än hittills. Men vad kan vara viktigare än att bryta mot den polarisering som fräter sönder samhällskittet människor emellan; dialogen och respekten som är grunden för sammanhållningen i ett samhälle?

Dick Erixon
debattör och bloggare
ledarsidan@varldenidag.se

Israeliska araber kan överge sin allians med vänsterkanten

Sedan staten Israels tillblivelse har de israeliska araberna identifierat sig med den politiska vänstern, för det mesta i egna arabiska partier, men...

Ännu ett förlorat tillfälle

I dag hålls en konferens i Bahrain, där de ekonomiska aspekterna av president Trumps fredsplan för Mellanöstern ska diskuteras. Trumps svärson, Jared...