Ingen är som du, Herre. Du är stor, och stort och mäktigt är ditt namn.
Jeremia 10:6

Världen idag

Bitte Assarmo: Låt oss tala om det där med ungdomsgårdar

Opinion · Publicerad 12:57, 6 mar 2015

Det är dags att prata om ungdomsgårdar. Varför? För att ungdomsgårdarna har varit Sveriges väg till frälsning sedan slutet av 1960-talet – och för att de ända sedan begynnelsen fungerat precis tvärtemot vad som var meningen.

När jag växte upp i 70-talets Sverige levde vi i efterdyningarna av 60-talets revolter och studentdemonstrationer. Allt var tillåtet och vad värre var, vuxna var plötsligt inte längre vuxna utan skulle anpassa sig till den tonårskultur som cementerats i och med 68-rörelsens drivkraft. Jag hade turen att ha några lärare som fortfarande vågade vara vuxna, och som vågade ställa krav på eleverna, men de blev färre och färre under min skoltid, och när jag slutade nian var de flesta av lärarna på min skola som förvuxna tonåringar både till utseende och beteende.

Allra värst var de vuxna som jobbade på ungdomsgården. De var så måna om att vara tjenis med eleverna att de vände ut och in på sig själva för att vara tillräckligt unga. Resultatet blev förstås ganska förfärligt, och fick som effekt att miljön på ungdomsgården var totalt utan styrning. Om det var någonstans de unga tonåringarna, och ibland mellanstadiebarn, lärde sig dricka mellanöl, sniffa thinner och röka hasch så var det just där, på den högt ärade ungdomsgården. Det var anarki som gällde, ingenting annat, och jag vågar påstå att ungdomsgården blev inkörsporten till både missbruk och kriminalitet för många av de ungdomar som tillbringade sina kvällar där.

När jag har samtalat med yngre människor om det här visar det sig nästan undantagslöst att de har samma erfarenheter, de också. Anarki och brist på ledarskap är något som följt med ungdomsgården som fenomen ända in i vår tid. Ryggradslösa vuxna förklädda till tonåringar har skapat en miljö där inga barn och unga mår bra. Och ändå hävdar politiker och ledarskribenter runt om i landet att det är till dessa institutioner vi ska sätta vår lit. Ungdomsgården är vår frälsning.

Jag anser att det är precis tvärtom. Jag går så långt som att påstå att det enda sättet att komma till rätta med missbruk och kriminalitet, och även den islamistiska radikalisering som i dag är verklighet i många städer och områden i landet, är att bygga färre ungdomsgårdar – inte fler. Satsa hellre på föreningsliv, där barn och unga får möjligheten att göra något vettigt, i stället för ungdomsgårdar som enbart är till för att de ska ha någonstans att "hänga". Ingen har någonsin mått bra av att göra ingenting – allra minst den som är ung och energisk och som försöker hitta en roll i livet.

På samma gång ska vi givetvis ställa kravet att vuxna som arbetar med barn och unga också beter sig som vuxna. Det sista som ungdomar behöver – och alldeles i synnerhet om de befinner sig i det omtalade utanförskapet – är vuxna polare, som stryker dem medhårs och försöker efterlikna dem. Vuxna ska vara vuxna. Endast då kan de bli de förebilder som de unga behöver. Endast då kan de unga själva gå in i vuxenvärlden med självkänsla och självförtroende. Och endast då kan vi – kanske – få ett samhälle där alla får lära sig ta ansvar för sig själva och sina liv.

Bitte Assarmo
chefredaktör för
Katolskt magasin
ledarsidan@varldenidag.se

Ny ”tv-skatt” kan drabba döda

Politik. Stark kritik mot riksdagsbeslut Att riksdagen inför en "tv-skatt" utan att samtidigt öka kraven på public service, och som till och med kan drabba döda, väcker stark kritik. En av...

Ideologisk brytning bakom regeringskris

Ledare Förändrat ideologiskt landskap Ideologier är politikens grund. Ändå ansågs allmänt att dessa var överspelade efter Berlinmurens fall. Den liberala samhällsordningen hade segrat,...

Ringrostig på engelska? Här är tipsen

Språk. Do you understand this? Bra, men du kanske känner dig lite ringrostig och upplever att din engelska har haft bättre dagar. Språkforskaren Pia...