Det känns närmast surrealistiskt att sitta här med månadens krönika. Senast jag skrev hade vi just drabbats av terrorattacken mot satirtidningen Charlie Hebdo. Nu är det vårt grannland i söder som drabbats av terrorn. Först sköt den radikale islamisten Omar Abdel Hamid El–Hussein vilt omkring sig på ett möte för yttrande­frihet. Senare mördade han en ung judisk man utanför synagogan, för att denne var jude.

Ett terrordåd riktat mot judar och mot yttrandefriheten, precis som det som utfördes i Paris. Det är ett närmast övertydligt hot mot vår demokrati. Men när jag läser svenska ledarskribenter och politikers texter, står det klart att Sverige lider svårt av begreppet dubbla måttstockar. Yttrandefrihet är jätteviktigt, absolut. Men när det handlar om Lars Vilks? Not so much. Och i Expressen klargör Göran Rosenberg att det minsann vilar ett ansvar på judarna.

Radioprofilen Täppas Fogelberg klargjorde för ett par år sedan att han kände sig ekonomiskt tyngd av att betala för Vilks polisskydd och att han gärna skulle vilja se "stormningen av hans hus" läggas ut på Youtube. Aftonbladets ledarskribent Åsa Linderborg har uppgett att hon inte vill "dö för Vilks rondellhund" och menar att han använder sin yttrandefrihet för att "hetsa mot muslimer". I dag gör hon förstås lite av en pudel, och går ut med att yttrandefrihet är till för alla eller ingen, men tillägger att han "använt sin yttrandefrihet på ett sätt som får andra att ta till vapen" [Sic!].

Gärningsmännen är alltså offer för Lars Vilks fräckhet att kritisera islam. Därmed är det Lars Vilks som är skyldig.

Värsta bottennappet hittills, efter händelserna i Danmark, måste ändå socialdemokraten Mia Giorgetti stå för. Kvinnan, som på sitt Twitter-konto beskriver sig själv som "sosse 300 m norr om Turning Torso. Stolt bärare med mångfald­s­glasögon" skrev skyndsamt efter attackerna: "Äckliga Vilks borde ha fått smaka några kulor".

Både tweeten och twitterkontot är bekvämt nog borttaget nu, och förhoppningsvis inser denna person att hennes yttrande går stick i stäv med demokratiska värderingar. Men hennes agerande belyser ändå ett stort problem inom både svensk politik och svensk debatt. En sökning på Stefan Löfvens Facebook-vägg ger nämligen vid handen att denna twittrares åsikter är långtifrån ovanliga. Efter Löfvens deltagande till de drabbade har han bombarderats med kommentarer om att Vilks "lever på att bryta lagen", är "dyr i drift" och "medskyldig till att en människa dör".

Den som sig i leken ger får leken tåla och så vidare. Och visst, jag kan förstå den tanken. Men då ska det vara konsekvent. Då är det inte bara Lars Vilks som ska "skylla sig själv". Då får också politiker och ledarskribenter som sprider hat mot meningsmotståndare skylla sig själva om de får hat tillbaka.

Så fungerar det inte i dag. Det som kan tänkas vara provocerande för muslimer bemöts som om det vore universellt olagligt, men när kristendom och kristna människor häcklas och karikeras blir det genast jubel i busken. Det är Piss Christ hit och nattvardssatirer dit. Men jag har ingenting emot det. Min tro tål satir. Det är så en stark tro fungerar.

Därför anser jag att både Elisa­beth Olsson Wallin och Lars Vilks har samma rätt att utöva sin konst, hur provocerande den än är. Och därför anser jag att det är dags att göra upp med de dubbla måttstockarna en gång för alla.

Bitte Assarmo
chefredaktör för Katolskt magasin