Snart har fler dödats i det syriska inbördeskriget på drygt två år än det antal som dödats i Irak under tio år. Det handlar om ren slakt. 21 augusti attackerades barn, kvinnor och män i tusental med nervgas i förorter till Damaskus.
Är detta något vi ska finna oss i? Är det okej att gasa ihjäl barn? Även om ingen säger det rakt ut, så menar många opinionsbildare i Sverige och Europa att det inte är någon mening att göra något åt att det händer. Dagens Nyheter skrev i ledare, "Att det skulle vara bättre att göra något än inget är ett blekt argument: medlet saknar mål." (30 aug)
Det är alltså ett "blekt" argument att kräva åtgärder mot massmördare. För mig låter detta som ett eko från 1930- och 40-talen då världen blundade för industriella övergrepp mot mänskliga rättigheter. Så länge det inte gällde oss själva vände vi ryggen till.
Efter andra världskriget startades FN i hopp om att uppnå fred genom en internationell folkrätt som gav nationerna full suveränitet inom gränserna, men bestraffningar om man angrep över nationsgränser. Priset blev att mänskliga rättigheter fick stå tillbaka. FN ansåg sig inte kunna lägga sig i hur regimer behandlade egen befolkning.
Detta är i vår globala tid fullständigt föråldrat. Mänskliga rättigheter måste komma före regimers rätt att förtrycka sin befolkning.
FN följer dock de föråldrade principerna. Det är därför Ryssland och Kina kan förhindra FN att agera för att skydda det syriska folket. Enligt min mening saknar FN legitimitet så länge regimers rätt går före världssamfundets skyldighet att skydda civila. Syrienkrisen sätter FN:s systemfel i blixtbelysning.
Men vad ska man då göra när en tyrann gasar sin befolkning? Och när oppositionen innehåller terrorister som inte heller har respekt för människovärdet? Är inte passivitet bättre?
Nej, vi har en moralisk skyldighet att göra vad vi kan. "Vi" i detta sammanhang är uppenbart den kristna västvärlden eftersom andra inte sätter människors liv lika högt. Eftersom avsättandet av Saddam Hussein skapade sådan splittring inom väst, är det en klok strategi av president Obama att låta kongressen i demokratisk ordning ta ställning. Med brett stöd i ryggen kan presidenten göra det som går att göra: luftangrepp som straffar och försvagar den syriska regimen.
Kännbara handlingar, om än begränsade, skulle inte befria Syrien men de visar att väst tar människors rätt på allvar. Den som dödar blir bestraffad. Och en försvagad regim kan innebära steg mot en politisk lösning. Att göra ingenting är inget alternativ, det är moraliskt förkastligt.