Den kristna kyrkan var konstant förföljd under sina första århundraden. Att bli medlem i en kristen församling medförde ofta att bli marginaliserad, hotat och i vissa fall torterad och dödad. Det var romerska kejsarmakten som förföljde kyrkan. På 310-talet blev Konstantin kejsare, och han blev själv kristen. Då svängde situationen. Kristna kyrkan blev rumsren, accepterad och till och med aktivt understödd av kejsarmakten. För många kristna var det säkert befriande, martyrskapet hade kostat på.
Men det kostade också på att bli rumsren. Att gå från att vara en förföljd minoritetskyrka till att bli en allmänt accepterad kyrka, visst påverkade det kvaliteten och överlåtelsen hos de kristna. Tidigare kostade det allt att vara kristen, nu blev det populärt att vara kristen.

Konstantin behöver vi ha i bakhuvudet när vi diskuterar trender i svenska kristenheten. Den traditionella svenska frikyrkorörelsen har också haft sin "pre-Konstantinska" period. Att vara baptist på 1850-60-talet handlade om ett liv i förföljelse, hatad av både staten och den officiella statskyrkan. Att vara missionsförbundare under 1800-talets sista decennier var långt ifrån rumsrent. Att vara pingstvän på 1920-talet och några årtionden framåt var minst lika kontroversiellt. Det var nog lika kontroversiellt att vara "livetsordare" på 1980-talet.
I dag är frikyrkorna inklusive de katolska och ortodoxa kyrkorna rumsrena och respekterade i det svenska samhället. Vi är lite i blåsväder ibland men då handlar det oftast om så kallad kristen höger. Att vi värnar om äktenskapet, eller är skeptiska till aborter. Och delar av kristenheten är alltid mycket ivrig att distansera sig från det extrema, om någon gren av kristenheten hamnar i blåsväder.
Att bli godkänd och accepterad av staten, samhället och allmänheten tycks vara en sorts övergripande norm i svensk kristenhet. Kyrkan ska vara accepterad och trovärdig, då kan budskapet nå fram. Allt som irriterar och är kontroversiellt ska slipas bort.
Det är Konstantin igen. Fast nu är inte Konstantin statsmakten, utan vi skapar vårt eget Konstantin.
Vi anpassar oss. På Konstantins tid var det dock mer statsmakten som anpassade sig efter kyrkan.

Den rumsrena och accepterade kristendomen är bekväm. Det är skönt när regeringen uttrycker sig gillande om oss. När vi inte är i blåsväder i tv eller i de stora dagstidningarna. Och att man inte blir mobbad på arbetsmarknaden för att man är kristen.
Men precis som på Konstantins tid har myntet en mörk baksida.
Det blir en urvattnad och rumsren Kristus som predikas. Och det blir en urvattnad och rumsren kyrka. En kyrka som gärna besöks av kommunalråden, ministrarna och kultureliten. Men som inte stöter någon, som inte provocerar någon. Det blir en kristendom som är allmänt accepterad och kulturvänlig, men som inte utmanar den förkrossade syndaren till bot och bättring.
Här måste vi som kristna i Sverige ta ställning. Vill vi vara en radikal kyrka, en provocerande profetröst, som vågar gå i motvind och som vill leva i radikal efterföljelse?
Eller vill vi vara en rumsren och allmänt accepterad kyrka, som inte stöter någon, men som inte utmanar någon att ge sitt liv för Kristus?