De som ser upp till honom strålar av fröjd, deras ansikten behöver inte rodna av skam.
Psaltaren 34:6

Världen idag

I Paris utbröt våldsamma demonstrationer mot Israel på söndagen. Foto: AP / TT

Tomas Sandell: Krig i Gaza – då ökar hatet mot judarna i Europa

Nyhetskommentar · Publicerad 17:37, 22 jul 2014

Under tiden den israeliska armén försöker knäcka Hamas terrornätverk i Gaza pågår ett annat krig i Europa, propagandakriget mot judarna. Du läste rätt. Jag skrev inte ”staten Israel” utan ”judarna”. Denna kampanj handlar inte om kritik av den israeliska armén eller den nuvarande regeringen i Jerusalem utan i bästa 1930-tals stil ett propagandakrig mot judar som folk. På gator och torg i europeiska huvudstäder som Paris, London och Berlin (!) skallar nu ropen ”död åt judarna”.

Ingen frågar butiksinnehavaren i Parisförorten Sarcelles om hans inställning till kriget i Gaza innan man attackerar hans lilla shop. Så länge butiksinnehavaren är av judisk börd är han ett legitimt mål i det pågående gatukriget mot judarna i Europa.

I Frankrike jämför ledaren för det judiska paraplyorganisationen CRIF, Roger Cukierman, redan upploppen med en ny kristallnatt och den franska regeringen tar kraftigt avstånd mot dem. Kristallnatt eller ej, den nya antisemitismen visar just nu en explosionskraft utan like.

Många bedömare hade svårt att ta till sig den senaste tidens larmrapporter om ökad antisemitism i Europa när Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter i november förra året lanserade skräckrapporten om den utbredda känslan av osäkerhet i judiska sammanhang i framförallt Frank­rike och Belgien, där allt flera överväger att lämna Europa för gott.

Enkätsvaren hade samlats in under en relativt fredlig period i Mellanöstern och det fanns sålunda inga känslosamma orsaker att projicera hatet mot Israel på de judiska invånarna i Europa. Man kan bara spekulera vilka utslag en liknande undersökning skulle ge i dagsläget.

Faktum kvarstår; latent under den fredliga ytan i Europa pyr ett djupt judehat. Det är samma Europa som bara en generation tillbaka heligt lovade att aldrig mer överge det judiska folket. Judehatet har många dimen­sioner, allt från nazisternas eller islamisternas avsky mot allt judiskt till den bildade klassens avsmak för den judiska staten, eller som en fransk diplomat uttryckte det för några år sedan, ”det där lilla skitlandet”. Voka­bulären mot Israel låter ganska lika, oberoende av om det gäller en fin diplomatisk tillställning i Paris eller en europeisk förort.

Det behöver bara gnistra till en aning i Mellanöstern så flammar hatet upp som på beställning. Scenerna från veckoslutets demonstrationer i London, Bryssel och Paris ger ett entydigt budskap; man vill inte ha judar i Europa. Men man vill heller inte ha dem i Mellanöstern. Den grymma verkligheten är att man helt enkelt inte vill ha dem någon annanstans heller.

Många av oss som växte upp med andra världskriget som ett avlägset kapitel i historieboken har säkert någon gång frågat oss vad vi skulle ha gjort annorlunda om just vi hade levt under trettio- eller fyrtiotalet. Skulle vi över­huvudtaget ha brytt oss?

Den frågan får vi alla ta ställning till på nytt i dessa dagar, när vi upplever ett samhällsklimat som inte är mycket annorlunda från 1938. Vi har en dagspress som är starkt kritiskt till den judiska staten och som med sin ensidiga rapportering mera uppviglar till hat än sakligt försöker förklara Israels dilemma i Gaza. Hur försvarar man sig mot en fiende som vet att enda sättet att knäcka Israel är att dra dem in i en konflikt där så många civila som möjligt mister livet? För Hamas spelar det ingen roll om dessa civila är deras egna eller israeler. När Israel har missiler för att skydda sina civila använder Hamas civila till att skydda sina missiler. Ingenting är heligt för Hamas, skolor, sjukhus, moskeer duger väl som avfyringsramper för missiler in till Israel. Men detta får ingen läsa om i dagspressen, där man i stället toppar sidor med hemska blodbad orsakade av den israeliska armén.

Men det finns hopp. När det nazistiska propagandamaskineriets kvarnar malde på under trettiotalet hade den vanliga medborgaren inga möjligheter att genomskåda lögnerna. I dagens elektroniska värld har vem som helst en möjlighet att själv ta reda på basfakta och på så sätt skaffa sig en mer nyanserad bild av konflikten.

Därför är vårt ansvar större i dag än vad den var under våra farföräldars tid. Som kristna har vi ett ansvar att stå upp för sanning samtidigt som vi sörjer varje oskyldigt offer. Vi lever i en demokrati där vi kan fritt skriva och uttala oss. I vår tid av social media är alla Facebook-användare och twittrare opinions­bildare som kan påverka tusentals andra med våra inlägg. Det enda som kan tysta oss är vår egen fruktan.

Att stå upp för det judiska folket har aldrig varit populärt. Men det har inte hindrat troende kristna under historiens gång att stå upp för dem som Jesus själv kallar ”dessa mina minsta bröder” (Matt. 25:14). När vi läser namnen på de rättfärdiga från nationerna i Yad Vashem-muséet i Jerusalem frapperas vi av hur många som var kristna, protestanter och katoliker, som stod upp för judarna under förintelsen, många med sina egna liv som insatts. Priset i dag är betydligt lägre men kräver fortfarande både civilkurage och mod.

Tomas Sandell
rådgivare i EU-frågor, grundare av European Coalition for Israel
redaktionen@varldenidag.se

Det är modigt av KD att bryta dödläget

Ledare KD har, mycket förvånande, stått i centrum för den politiska diskussionen ända sedan regeringsbildningen i januari – trots att den innebar att KD...