Ingen är som du, Herre. Du är stor, och stort och mäktigt är ditt namn.
Jeremia 10:6

Världen idag

Svenska stormaktstiden och dess arv i vår tid

Nyhetskommentar · Publicerad 16:21, 1 dec 2018

Som ett datum med speciell klang i den svenska historien har den 30 november lyckats överleva, förvisso på olika sätt och med varierande klang. I morgon, fredag, är det exakt 300 år sedan kung Karl XII sköts 1718 vid Fredrikstens fästning i Halden, på den norska sidan om gränsen, där dagen också uppmärksammas stort.

Historiker ser dagen när Karl XII stupade – vid blott 36 års ålder och efter att ha varit enväldig kung i 21 år – som tidpunkten då stormakts­tiden i praktiken tog slut. Sverige hade då i dryga hundra år varit en viktig och tung aktör i det europeiska skeendet, alltsedan Gustav II Adolf, kallad ”den Store” och ”protestantismens räddare”, tillträdde 1611.

För dåvarande svenska rikets kärna, dagens svenskar och finländare, kan de 300 åren därefter ses som en tid att bearbeta en annan självbild i jakt på att finna en ny roll i vårt Europa och, efterhand, i världen. Till det historiska minnet hör även förlusten av en tredjedel av det svenska riket 1809, då Finland blev ett ryskt storhertigdöme.

”Krigarkungen”, kom Karl XII att kallas. Sällan var han hemma i Sverige, landet med näst intill bara fiender runt omkring sig: Danmark-Norge, Polen, Ryssland. Karl XII, liksom de flesta andra svenska kungar, valde det strategiska alternativet att anfall är bästa försvar, i tanken att landet skonas mer om de militära striderna äger rum utrikes och inte på hemmaplan.

Finns här fröet till att den svenska utrikespolitiska aktivismen, den svenska diplomatins ställning, freds- och nedrustningsarbetet, och inte sällan intresset och den kritiska blicken, är mer riktad utanför landets gränser än inåt? Liksom inställningen att förebyggande insatser är viktigast, att det är bättre att förekomma än förekommas?

Stormaktstiden är det vi svenskar påminns om när vi sjunger andra strofen i vår nationalsång: ”Du [Sverige] tronar på minnen från fornstora da'r, då ärat ditt namn flög över jorden.” Frågor väcks hurvuida det är här – i den svenska stormaktstiden – som en del av de mentala rötterna kan finnas till det som många andra länder ser som en svensk utrikespolitisk världsförbättrarrörelse, en svensk strävan att vara en ”moralisk stormakt”, fosterfördrivningar och en del andra frågor undantagna.

Frasen "vi som inte krigade" i något av de två världskrigen, mer därför att vi slapp – med Guds beskydd – än att vi styrde det dit, omvandlas till ett mantra om det fredsälskande folket och landet Sverige. Fram tonar ett land som med sina diplomater medlar och agerar konfliktdämpande i internationella motsättningar och agerar pådrivande i FN-sammanhang för nedrustning.

Så kan också stormaktsarvet tolkas: Sverige som den moraliska stormakten – men där etiska invändningar mot den fria aborten mot ofödda barn sällan släpps fram i public service och annan media.

Så är också diskussionen om moraliska dilemman i den svenska historien och dess nutid, inklusive andra världskriget, blekare och mer sparsam här än i andra länder. Det räcker att jämföra med våra nordiska grannar, för att inte tala om Tyskland. I stället är mentaliteten hos oss sådan att svenskar ska blicka framåt, ”inte älta det förgångna”. Trots att sanningssökande och lärdomar, även obehagliga sådana, kan och måste försöka dras av historien.

Om en svensk internationalistisk politisk missionsådra tillbaka till stormaktstiden vilar mer på ett vänsterinriktat socialdemokratiskt och liberalt svenskt tankegods och politisk åldra, kan även de nynationalistiska stämningarna i Sverige finna trådarna tillbaka till det nationalsången beskriver som ”fornstora da'r”.

Det är inte särskilt många år sedan just dödsdagen för Karl XII – kungen som styrde ett mångnationellt rike och allierade sig med de muslimska turkarna – var en stökig demonstrationsdag för och emot högerextrema nationalistister i Stockholm och nostalgiska akademiska svensktraditionalister i Lund. Betydande polisinsatser på plats krävdes. Numera har dagen avdramatiserats.

De karolinska soldaternas gudsförtröstan var stark och den kristna fostran tydlig. Här finns också en del av landets andliga rötter. Ett ämne som svensk kristenhet kan återupptäcka rör den tidigare så starka svenska kristna missionsivern: för Svenska kyrkan i länder som dagens Etiopien, Tanzania, Zimbabwe och Indien, för Svenska Mis­sions­förbundet i Kongo, och för svenska Pingst­rörelsens pionjärarbete i inte minst Brasilien. Här fanns också ett utryck för att agera stort, fast i andra sammanhang – för Kristi rike.

Frågor väcks hurvuida det är här – i den svenska stormaktstiden – som en del av de mentala rötterna kan finnas till ... en svensk strävan att vara en ”moralisk stormakt”.

Hur kan vi se på när antisemitismen tilltar?

Ledare Judar i Europa Hela 90 procent av judarna i Europa anser att antisemitismen har tilltagit de senaste fem åren. De alarmerande siffrorna presenteras i en ny studie...