Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.
Psaltaren 73:26

Världen idag

Till vänster: Lars Adaktusson (KD). Till höger: Soraya Post (FI). Foto: Adam Ihse och Fredrik Sandberg / TT

Siewert Öholm: Hallå! KD är större än FI

Nyhetskommentar · Publicerad 00:00, 28 maj 2014

Mediernas kelgris före och efter EU-valet är Feministiskt initiativ. Gudrun Schymans spekulativa förmåga förför och förvillar många till närmast devota hyllningskörer. Tydligen förblindar FI också journalister och analytiker så till den grad att man kan tro att partiet i söndagens val nått egen majoritet i hela EU-parlamentet. I varje fall har det varit svårt att se klart att FI:s nyvalda parlamentsledamot får åka till Bryssel med det minsta svenska väljarstödet bakom sig. Lars Adaktusson (KD) har de facto flera tusen röster fler.

Det här säger en hel del om hela den svenska EU-valrörelsen, mer intensiv och mer medialiserad än någonsin. Trots förmodligen goda intentioner blev den närmast propagandistisk i sitt tolkningsföreträde för det parti som sedan blev valets vinnare (MP). Det säger också en del om aningslösheten i skildringen av det djupt bedrägliga partiet Feministiskt initiativ. Med en journalistkår där en stor majoritet sympatiserar med just MP och där, uppenbart, problematiseringen formas efter MP:s agenda, har Lars Adaktusson (KD) inte mycket att sätta emot när han försöker tala om "rätt agenda i Bryssel". Hans gamla kolleger har redan bestämt vad som är rätt där. Marita Ulvskog (S) och Gunnar Hökmark (M) användes mestadels som skräcködlor och fossiler från förr, medan ljuset och progressiviteten representerades av MP och FI. Om det kommer ut en hederlig medieforskning ur det här valet, kommer det visa sig, att den här analysen skildrar vad som skett.
Medierna har i långa stycken gjort sig själva till politiska medspelare med egna antipatier, preferenser och sympatier. Man kan nästan tala om ett "eget parti" i stället för en fri och oberoende journalistik. Här skiljer sig svenska medier till och med från amerikanska eller flera andra europeiska. När journalister slutar lyssna, vara nyfikna, berätta om alternativ, stå upp för tankefrihet och tankemångfald, för att i stället själva avgöra och fastställa både värdegrund och politisk metod, är indoktrineringsfasen nära och demokratin hotad. Givetvis påverkar allt detta hur vi som medborgare lägger våra röster i val.

Valvindar uppstår inte av sig själva. Missnöje, utanförskap, rädsla för framtiden, fördjupade klyftor mellan människor och regioner, föder vindarna. Vi vet att de här faktorerna också föder extremism och ytterligheter. Sverige är ett mycket mediekonsumerande land, det gäller både tidningar, radio och tv. Då blir det så mycket viktigare att medborgarna kan lita på mediernas objektivitet, eller i varje fall försök till åsiktsmångfald.
Att svenska medier avviker i skildringen av miljöfrågorna, där MP har de enda svaren, visar jämförelsen med övriga Europa, där de gröna går bakåt eller står stilla. Gröna gruppen i EU minskar som helhet med närmare en procentenhet till 5.3 procent. I Sverige landade MP på det tredubbla. Skulle svenskar vara "miljöklokare" än övriga Europa. Knappast!

Men allvarligast är upphaussningen av Feministiskt initiativ. Genom att lyfta fram jämställdhet och främlingsfientlighet som signalord har partiet kallt kalkylerat med starka sympatier. Vem vill inte vara jämställd i världens mest jämställda land? Vem vill vara främlingsfientlig i världens kanske mest upplysta land? FI-budskapet är självklart och entydigt, men används egentligen som kamouflage för en otäck och farlig framtidsvision, där partiet vill förändra hela den humanistiskt/kristna värdegrunden.
Med Gudrun Schyman, detta mediala och politiska fenomen, fick man många (5,3 procent av EU-väljarna i Sverige) att lockas med av de positiva signalorden utan att fundera över vare sig partiprogram eller ekonomi.
FI är ett normfientligt parti. Kärnfamiljen hör till historiens skräphög. Heteronormen ska ersättas av en uttalad Femen-ideologi, där män inte finns, eller där familjer kan vara vad som helst från månggifte till fanatiska manshatare med inseminerade barn utan rätt att känna till sin biologiska far.
FI är ett intolerant parti, där alla som inte delar partiets extremistiska värderingar ska omskolas. Barnen ska inskolas från dagis och framåt. Det gäller allt från miljökunskap till sexualundervisning.
FI är ett snyltande utvecklingsfientligt och teknikfientligt parti, där lastbilar ska ersättas av tåg, och företagandet ska ske i statens regi. Kollektivtrafik ska vara gratis, rut-avdragen ersättas med kommunala tvättstugor, och cykelverkstäder. Ingen jobbar mer än sex timmar. Invandringen ska vara fri, och bilarna ska förvinna från städerna.

Detta parti har främst SR och SVT ägnat bild- och ordorgier åt att först gulla med och sedan, utan varje hederlig analys, hylla för en seger som egentligen mest är ett uttryck för den typ av ytterkantsrörelse som präglat alla EU-val. Jämför Piratpartiet eller Junilistan i tidigare val. KD borde vara mer intressant än FI sett från alla aspekter. Ett uträknat och trött parti lyckades Lars Adaktusson och Ebba Bush lyfta till att bli större än FI. Politiskt är det högintressant. Ideologiskt är det superviktigt. FI måste bli KD:s huvudmotståndare i riksdagsvalet. Fi är en fara för landet, för kvinnorna, för barnen och för demokratin. FI har inget med verklig jämställdhet att göra. De använder bara ordet för andra syften. Både (M) och (S) har samma anledning att genomskåda intoleransens nya drottning och hennes parti.

Siewert Öholm
redaktionen@varldenidag.se

Viktig strid för livet har inletts i USA

Ledare Krig inleds inte alltid med en stor smäll. Ibland smyger de i gång, tills det en dag står klart att man står mitt i en stor strid. Det är en sådan...

Sparare kan tänka sig offra chipsen

Godis, hämtmat och uteluncher är sådant som många kan tänka sig offra för att spara mer. Män har större sparmarginaler än kvinnor och kan i snitt...