Ingen är som du, Herre. Du är stor, och stort och mäktigt är ditt namn.
Jeremia 10:6

Världen idag

På bibelskolan i Uppsala finns 16 nationaliteter representerade. Harsha undervisar på engelska och tolkas till pashto för den stora gruppen afghaner. Foto: Samuel Björk

”Vi måste visa ett levande evangelium”

– Jag undrar om vi verkligen har tänkt på orden om att ta emot främlingen vid vår tröskel. Det är en befallning, inte ett förslag. För 15 år sedan kom Harsha Disanayak till Sverige från inbördeskrigets Sri Lanka. Han kom till tro genom mötet med kristna som sträckte ut sin hand i kärlek. Nu lever han för att göra samma sak mot nya flyktingar som kommer till Sverige.

Nyheter · Publicerad 09:31, 11 sep 2015

– Oavsett om du har ett permanent telefonummer eller byter varje månad, försök ge det till oss så att vi kan få tag på er.

De nya eleverna skrattar till när Harsha Disanayak hälsar dem välkomna till Pingstkyrkan i Uppsalas dagbibelskola. Meningen om telefonnummren sammanfattar på ett sätt den röriga tillvaro som kan upplevas när man kommer som flykting till ett annat land.

Bibelskola Dwell startade förra året och i år har man utökat till två kurstillfällen om dagen – förmiddag och eftermiddag.

Harsha Disanayak kom själv för 15 år sedan som flykting från Sri Lanka, som plågades svårt av inbördeskrig. För många år sedan började han och hustrun Fiona, som han träffade i Sverige, själva ta emot flyktingar i sitt hem.

– Jag fick själv möta Jesus när jag kom till Sverige eftersom kyrkan sträckte ut en hand till mig när jag var vilse. Framför allt visade de kärlek mot mig. Jag mötte en person som jag bokstavligen såg Jesus i och det var mycket enkelt för mig att förstå vad Kristi kärlek handlade om. Att få höra evangeliet genom de troendes handlingar, berättar Harsha efter att introduktionsdagen är över på övervåningen i Pingstkyrkan.

Jag möter honom samtidigt som runt 5 000 personer möts ett par kvarter från Pingstkyrkan och manifesterar för större öppenhet och för att Sverige ska välkomna flyktingar. Frågan delar Sverige, och även kristenheten, i flera läger. En del är oroliga för att de ökande flyktingströmmarna kan komma att innebära svårigheter för samhället, bland annat genom att islam med dess olika kulturella yttringar växer till i Sverige.

Harsha förstår det, men konstaterar samtidigt att vi inte har tid att diskutera.

– Jag tror att det här är vad vi har kallats till, eller till och med borde vara överbevisade om att göra. Jag vet inte om Europa är redo, men Gud har sina vägar och hans vishet kommer vara nog för att vi ska kunna förbereda oss att ta emot, speciellt de muslimer som kommer. Vi har inte tid att ignorera dem eller prata om att de hör till ett annat folk. Vi måste ta emot dem i kärlek, säger han.

I Mellanöstern får kristna utstå mycket lidande och verkliga dödshot från grupper som bekänner sig till islam, det är Harsha medveten om, men han menar att det inte får stå i vägen för vår hjälp.

– Jag undrar om vi verkligen har tänkt på orden om att ta emot främlingen vid vår tröskel. Det är en befallning, inte ett förslag.

Är islam ett hot?
– Ja, det är klart att det kan vara om vi ignorerar personerna. Jag vill inte prata om religion på det här sättet, men det är lätt att förstå att en person kan uppmuntras att bli våldsam om vi är våldsamma mot honom eller henne. Det är egentligen enkelt: Vem som än kommer, sträck dig ut mot främlingen med kärlek så att de kan få en säker plats.

Harsha berättar om de år som de har fått nå ut till muslimer och han förklarar att det inte är just predikan som gjort att de blivit kristna.

– Vi har ju levt evangeliet. Jag säger inte att jag är fullkomlig, tvärtom. Det är inte heller ett system att jobba efter, men ju mer vi lever ut evangeliet, desto mer kan vi nå dem och deras hjärtan. Jesus sa: Jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hungrig och ni gav mig mat, när jag var naken klädde ni mig och när jag inte hade någonstans att bo så gav ni mig tak över huvudet, säger Harsha.

När han själv kom till Sverige så var det inte i första hand mottagningssystemet som hjälpte honom.

– Nej, det var Guds kärlek. Kärleken från en troende som hade Jesu kärlek i sig. Det vi måste göra är att visa ett levande evangelium, och jag tror att det kan finnas många bibelskolor och härbergen runt om i landet. Visst är Sverige som himlen för de flyktingar som kommer hit, jämfört med vad de kommer ifrån. Men det finns så många frågor och problem som de går igenom, och vi borde inte tänka att de bara kommer hit för att få del av bidrag. Vi borde verkligen hjälpa dem. Varför inte?

Som svensk som litar på att systemet fungerar, är det lätt att anta att hjälp inte behövs. Men Harsha menar att vi nu står inför en situation där systemet inte är förberett.

– Det finns inget svar ännu för alla dem som kommer att komma. De är underbara människor som är vilsna. Jag tror att det är en väldigt avgörande tid för församlingen och att det finns behov av ett uppvaknande. Jag pekar inte på någon speciell kyrka – vi är alla samma kyrka, ett i Kristi kropp. Vi har blivit befallda att älska vår nästa, inte bara ta hand om vår bänkgranne i kyrkan på söndagar.

Det sociala samspelet och sammanhanget är oerhört viktigt för nykomna flyktingar, konstaterar Harsha, och ser tillbaka på hur det var när han själv kom hit.

– Det var svårt att komma in i sammanhanget – jag var ju inte svensk. Samtidigt så hungrade jag efter Jesus, och hans kärlek hjälpte mig att komma över den likgiltighet som jag upplevde från olika håll. Mitt fokus var på Jesus. Men jag tror att om vi kan välkomna flyktingar på ett bättre sätt, verkligen från hjärtat välkomna dem, så tror jag att det blir enklare för dem att känna sig välkomna i samhället.

– Vi kan inte bara predika utan vi måste leva det liv som Jesus visat oss.

En orsak till att flyktingar känner sig utsatta är att de flytt från svåra situationer.

– Man kan känna sig avvisade för de allra enklaste sakerna helt enkelt eftersom de har mött så mycket svårare situationer tidigare, plågats, blivit trängda och drivits in i svåra situationer. Jag talar för dem som inte kan tala själva eftersom jag lever med dem. Jag står inte bara och predikar utan jag spenderar det dagliga livet med dem, och jag hoppas att de kan se Jesus i mig och andra troende.

På bibelskolan i Pingstkyrkan i Uppsala var det på uppstartsdagen 16 olika nationaliteter närvarande, många som flytt undan religiöst förtryck i Iran, Syrien eller Afghanistan. Kvällens lektion avslutas med frågor om tider om matservering och lektionsstarter. Flera av eleverna går också i gymnasiet och vill gärna få ihop bibelskolan med sina övriga studier. 

Innan Harsha ber en avslutande bön riktar han en uppmaning till eleverna:

– Har du någon vän, på din skola eller arbetsplats, som vill ansluta sig till bibelskolan så är de väldigt välkomna. Han eller hon behöver inte vara kristen. Vi hittar Gud i en process och vi lär känna honom i den vandringen, säger Harsha.

Efteråt konstaterar han att de troende nu måste anta utmaningen.

– Ljuset skiner starkare genom oss än mörkret som försöker omringa oss. Det är nu det händer och det skulle kunna bli så mycket mörker, men om vi reser oss upp så kommer inget mörker kunna ta över, säger han.

Dan Salomonsson är pastor och föreståndare i Pingstkyrkan och för honom och församlingen är satsningen på bibelskolan självklar.

– Det föll sig helt naturligt att öppna för bibelundervisning. Vi riktar oss till alla människor just därför att de är människor utan varje form av kategoriindelning, säger han till Världen idag.

Han vill rikta en utmaning till församlingar runt om i landet att öppna sina dörrar.

– Vi försöker alltid öppna för den som är intresserad. Nu knackar många nya på våra dörrar. Det är en förmån för alla församlingar att öppna upp för den behövande. Behoven gäller hela människan, ande, själ och kropp, konstaterar Dan Salomonsson.

Samuel Björk
samuel.bjork@varldenidag.se 

Harsha Disanayak. Foto: Samuel Björk

Inspireras av brittisk ensamhetsminister

Ett dödshot för individer och kostnad för samhällsekonomin. Ensamhetens konsekvenser har fått uppmärksamhet i Storbritannien där regeringen lanserat...

Trettio år i fängelse för ett förlorat barn

Ledare Lagstiftning Trettio år är en lång tid för den som sitter i fängelse. I Sverige är det ett straff som så gott som aldrig utdöms. Snitt-tiden i fängelse för så...