Seminariet hölls i riksdagshuset och arrangerades av Mikael Oscarsson (KD). Inbjudna talare var Christopher Gillberg, professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Göteborgs Universitet och Fredrik Lundkvist, specialistläkare inom barn- och ungdomspsykiatri.
Professor Gillberg närvarade via länk och utgick från ordet diagnos som härstammar från ett grekiskt ord som betyder ”genom kunskap”.
– Det är bara genom kunskap som man kan ge människor hjälp genom att ställa rätt diagnoser.
Så kallade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är stora frågor och ett brett fält. Dit räknas bland annat Autism, ADD, ADHD och könsdysfori. I samtliga fall finns en stor mängd tänkbara bakgrundsfaktorer där komplikationer vid graviditet, vitaminbrist och genetik bara är några. Att föräldrar och syskon samtidigt har olika grader av funktionsnedsättningar är vanligt, vilket gör familjeperspektivet centralt.
Gillberg Neuropsyciatry Centre har gjort en studie där man gått igenom internationellt publicerad forskning inom just könsdysfori.
– Vi har kommit fram till att det finns nästan inget vetenskapligt stöd för användning av pubertetsblockerare och kirurgisk behandling vid könsdysfori.
Han berättar att en senare liknande studie har kommit fram till samma slutsats. Det man vet är att andelen flickor som diagnostiserats för könsdysfori har ökat enormt under de senaste tio åren. Mycket mer än bland pojkar.
– Gemensamt är att många olika typer av psykiska problem är överrepresenterad i denna grupp.
De som söker för dysfori måste därför erbjudas en genomgång där man förutsättningslöst ser på alternativa förklaringar till att ha fötts med ”fel kön”.
Utöver detta finns ytterst lite uppföljningsdata om dem som genomgått behandling. Det enda man vet är att de som behandlats med pubertetsblockerare i tonåren löper stor risk för benskörhet.
Specialistläkaren Fredrik Lundberg talade om att det finns mycket förhoppningar från familjer som söker vård och från samhället att psykiatri ska vara lite mer specifikt. Att man ska kunna förklara orsaker mer än vad professionen egentligen kan.
– Historiskt har psykiatrin ”blivit av med” vissa områden i takt med att man hittat strikt medicinska förklaringar till olika tillstånd. Så är till exempel fallet med vissa sjukdomar som sedan länge behandlas av neurologer.
Många frågor och olika aspekter runt trans och könsdysfori – som yrkesmässigt hanteras av psykiatrin – bär på en inbyggd inkongruens. En ”oöverensstämmelse”. Frågor runt könsdysfori har ofta inslag av stark ideologiskt orientering, en politisk korrekthet samtidigt som psykiatriska diagnoskriterier behöver vara uppfyllda.
Hur kan då vården göra i mötet med patienter vid beskrivna tillstånd när vetenskapliga förklaringar inte är entydigt dokumenterade?
– En lösning är att vara så otydlig och vag som möjligt för att få ihop perspektiven, sade Fredrik Lundberg.
Han illustrerade resonemanget med en sida på 1177 där könsidentitet beskrivs som ”…vad du själv känner dig som och med vilket kön du identifierar dig med”. Det vill säga inget som på något sätt vägleder den som söker.
– Som vården fungerar idag finns det en stor risk för vårdskador för denna patientgrupp då vården inte drivs av evidens. Det är svårt att se det identitetssökande barnet i ett debattklimat som är uppskruvat.