Nyligen publicerades en rapport om forskningsläget när det gäller hormonbehandling av vuxna med könsdysfori. Det är Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, som har gått igenom den vetenskapliga litteraturen på området för att utvärdera effekter av behandlingen och hur många som väljer att avsluta den.
Det har SBU dock inte lyckats med. ”Sammantaget är det vetenskapliga underlaget rörande mediciniska effekter och bieffekter av könskonträr hormonbehandling hos vuxna med könsdysfori begränsat och med metodologiska brister”, konstaterar myndigheten. (Könskonträr: behandling med det motsatta könets könshormon.)
Några exempel från rapporten: förhållandevis få individer har utvärderats, uppföljningstiderna är för korta, effekter av olika typer av behandlingar kan inte särskiljas. Dessutom saknas det randomiserade studier (RCT), det vill säga där man jämför patienter som får en viss behandling med en slumpmässigt utvald kontrollgrupp som inte behandlas.
Detta gör att det inte går att bedöma risken för cancerutveckling eller effekter på skelett och hjärta.
Det finns ett visst underlag för att män som får behandling för att byta kön har en ökad benägenhet att få blodproppar och en ökad risk för en viss typ av hjärntumör (meningiom).
”I en stor registerstudie sågs en högre allmän dödlighet hos transsexuella med könskonträr hormonbehandling jämfört med personer ur den omgivande befolkningen”, skriver SBU vidare.
SBU har kunnat utläsa en kortsiktig förbättring av det psykologiska välbefinnandet, men inte kunnat bedöma hur det ser ut på längre sikt och inte om förbättringen beror på behandlingen eller på andra faktorer.
Barnläkaren Mats Reimer har reagerat på slutsatserna i rapporten.
”Det har inte någonstans i världen gjorts RCT inom transvården, och därför kan inte SBU svara på frågan om vilka positiva eller negativa effekter könskonträra hormoner ger. Varken för barn eller vuxna vet vi vad vården leder till”, skriver han i en krönika på nyhetsportalen Altinget.
”När vården experimenterar på patienter måste vi göra det på ett sätt som går att dra lärdomar av. Allt annat är oetiskt”, anser han.
Enligt Reimer är könsdysforiregistret så dåligt och ofullständigt att man inte vet hur många som väntar på eller är under utredning för könsdysfori, vilka andra psykiatriska diagnoser patienterna har, hur många som hoppar av utredningen och varför, hur många som ges hormoner, hur många som slutar med hormoner, hur många som opereras, eller hur många som ångrar sig.
”Tonen i registrets årsrapporter är aktivistisk, och i styrgruppen bakom den senaste rapporten (2020) ingår patientföreträdare som ser positivt på att patienter behandlar sig med testosteron helt på egen hand”, skriver han.