HERRENS namn är ett starkt torn, den rättfärdige skyndar dit och får skydd.
Ordspråksboken 18:10

Världen idag

Siewert Öholm: Partiskräck för kristna väljare

Nyheter · Publicerad 00:00, 22 apr 2015

Kristna är ingen homogen grupp. Kristna är individer med rätt stor spännvidd i åsikter om samhället och hur det ska styras. Det som ändå förenar dessa olika människor är en tämligen gemensamt bekänd gudstro. Ibland starkare. Ibland mera diffus, men ändå något man vill identifiera sig med. Många fler, och fler än de flesta inser, besöker en kyrka, ber i sin ensamhet, läser sin bibel ibland. Många finner i sin gudstro styrka och mod både för dagen och morgondagen i den vardag som är deras i jobbet på bilverkstan, i landstingets vårdcentraler eller i kassan på Ica. Man kan räkna med att minst en miljon svenskar är aktiva någon gång under veckan i olika kristna arrangemang från gudstjänster till studiecirklar, till sociala uppgifter, till ungdomsledare, till körsångsövningar och konserter. Väldigt många jobbar med miljöfrågorna som ett uttryck för ansvar mot både skapelsen och en skapare. Många arbetar med socialt utslagna. Många hjälper drogberoende unga till ett bättre liv.

Just  i dag, onsdag, har hundratals människor redan deltagit i morgonmässor och andakter som start på dagen, därför att de funnit mening i att tro på något mer än sig själva, på shopping eller på ingenting. De är helt enkelt troende kristna. Utöver alla de som skulle kalla sig aktivt kristna, finns det flera miljoner till i landet som bara genom att de fortfarande och frivilligt är medlemmar i Svenska kyrkan markerar en slags solidaritet med kristna värderingar, kultur och tradition. Det märkliga är att de här människorna inte tycks finnas i den värld där politiker och journalister lever. Ändå har de också byggt landet. Partierna, inklusive KD hittills, lider av beröringsskräck till allt som har med kyrka att göra. Som om de trodde att en enda seriös kristen i Sverige skulle förorda en "gudsstat", eller förväxla partiet med kyrkan.

En majoritet av journalister tycks sakna det mest elementära av religiös allmänbildning. De har vanligtvis inte en aning om vad en metodist tror (Hillery Clinton) eller en lutheran (Angela Merkel), eller en katolik (Pia Johansson). Inte heller att gudstro uppenbart betyder något i många människors liv. I Sverige tävlar politiker och journalister om att gräva så djupt dike som möjligt mellan tro och politik, tro och samhälle. Om sportjournalister skulle vara lika vilse i sport som alltför många allmänjournalister är inför religion, skulle folk lämna tillbaka sina tv-apparater.

Invandringen av snart en och en halv miljon muslimer har bland annat fört det goda med sig att insikten att gudstro som något vanligt och naturligt har ökat. Inte som ett uttryck för religiös allmänbildning, men som en aha-upplevelse att människor alls kan ha en tro. Men det tycks också ha lett till att respekt för religion och tro i Sverige reducerats till enbart respekt för islam och muslimers tro. I grunden är det både en föraktfull och imperialistisk hållning till invandrare, byggd på principen, "låt dem hållas, det är ändå inget för oss".

Detta är det religionssociologiska landskap partierna och vi alla befinner oss i. Tron finns med vid köksborden. Men att vara troende kristen kan bara accepteras om tron hålls långt, långt bort från politiken och de politiska beslutsorganen som riksdag och fullmäktigeförsamlingar. Partierna har en kraftig hemläxa att göra i religionskunskap och även religionshistoria. I vårt hörn av världen gäller läxan främst den kristna tron och kristendomens roll i Sverige och Europa genom århundraden. Både judendom och övriga världsreligioner ingår givetvis i läxan.

I stora delar av den karismatiska kristenheten, Pingströrelsen, Trosrörelsen med flera, har Sverigedemokraterna skapat oro och förvirring. När övriga partier demonstrerar kristendomsfobi, lockar SD med avsnittet kristen tradition och historia. I flera andra frågor som livets början och slutskede, eller om samvetsfrihet, är man också på spår som tilltalar många kristna. Det hjälper inte vad 450 pastorer skriver för varningar. Folk läser själva och förstår själva. Det alternativa och nya lilla Kristna värdepartiet försöker fånga upp de här väljarna, men utan större framgång. Centern har ett spår av landsbygdsromantik kvar och är starkt representerat i kyrkomötet. Annie Lööf har problem med stureplansliberalerna. Moderaterna verkar fallit för tesen att det går bra att vara kristen i politiken, bara man inget säger om det som politik. Socialdemokraterna har fullt upp med att värva muslimer till partiet, och avskaffade den kristna Broderskapsrörelsen till lite ludd om tro och solidaritet. Främsta frågan för den organisationen tycks vara att trakassera Israel. Miljöpartiet hade några kristna profiler i starten, men går i dag alltmer mot ett naturfascistiskt parti. Vänsterpartiet är en egen religion i sig självt med Marx och Lenin som bildbeläten. Kvar är Folkpartiet och Kristdemokraterna.

Folkpartiet var till långt in på 80-talet många frikyrkligas parti. Socialliberalismen var och är djupt förankrad i kristen solidaritet och människosyn. Bistånd och mission kunde komplettera varandra. Jan Björklund kan fortfarande entusiasmera många övertygade kristna. Hans tänkbara efterträdare, super­feministen Birgitta Ohlsson eller Maria Arnholm verkar däremot skrämma. Kanske skulle Cecilia Wikström kunna återta en del av partiets frisinnade, men då måste hon nog putsa lite på profilen.

KD har de senaste åren varit en stor besvikelse för de kristna kärnväljarna. Luddigt, anpassat, räddhågset kring både sina rötter och sin ideologi. Hägglund tycks ha utvecklat en kristendoms­rädsla som vare sig David Came­ron i Storbritannien eller Angela Merkel i Tyskland skulle känna igen. Han har varit en feg ledare med uttunnad ideologi. Han har också skapat ett räddhågset parti. På lördag väljs av allt att döma ett annat ledarskap för partiet. Ebba Busch Thor och Lars Adaktusson kommer att kunna stoppa strömmen till SD. De har visat sig kunna kombinera en egen kristen bekännelse med intelligent och brett politiskt arbete. Deras kristna värderingar är grunden för deras människosyn.

Kristna väljare bör nu också göra hemläxan. Vill vi bygga landet på en kristen värdegrund, är läxan att studera hur partierna, vart och ett, bäst vill vara med om det samhälls­bygget.

Siewert Öholm
redaktionen@varldenidag.se

Koalitionsbildande – ett spel Netanyahu behärskar bäst av alla

Israelkommentar Formellt sett börjar koalitionsbildandet nästa vecka, men i praktiken har den pågått sedan den dag då Benjamin Netanyahu utlyste nyval i december. Nu...

Trollkonstnären Netanyahu

Det israeliska valet är över och resultatet blev som förväntat en seger för högersidan. Netanyahu lyckades till och med leda Likud till att bli det...

Judisk ortodox lärarinna blev populär på arabisk skola

Hon heter Ital Levy och är en ortodox judinna som undervisar i hebreiska. Det som är speciellt är att hon gör detta på en arabisk skola i Umm...