Både Denis Mukwege och Nadia Murad kämpar mot det sexuella våld som kvinnor utsätts för i krig, och ute i världen råder bred samstämmighet kring att de båda är två välförtjänta fredspristagare.

För svenskt vidkommande har läkaren Denis Mukwege, vars sjukhus stöttas av bland annat PMU och Läkarmissionen, varit favorittippad sedan länge.

Sedan 2004 har mer än 50 000 kvinnor och barn fått vård på Panzisjukhuset, genom SSV-projektet (Survivors of Sexual Violence) efter att de utsatts för sexuellt våld. 

– Vi hade ju absolut förhoppningen. Men han har funnits med så många år på vadslagsningslistorna att vi nästan börjat tänka att han aldrig får priset, säger PMU:s direktor Niclas Lindgren, som jublade när Nobelkommittén i Oslo kungjorde pristagarna.

– Det är fantastiskt att någon som kämpat så outtröttligt för att bära fram andras röster och för att kämpa för fred äntligen får det största av priser.

Den svenska pingströrelsen har varit i Kongo sedan 1921 och PMU har stöttat Denis Mukwege ända sedan han utbildade sig till läkare.

– Han arbetade på sjukhuset i Lemera, som byggdes upp inom ramen för svensk pingstmission, och som attackerades när det första kongolesiska kriget bröt ut 1996, berättar Niclas Lindgren.

– Då fattades beslutet att flytta den verksamheten till Bukavu och till Panzi-sjukhuset, som byggdes upp under kriget.

Denis Mukwege föddes 1955 och hans far var en av de tidigaste nationella kyrkoledarna inom den pingströrelse som växte fram i Kongo till följd bland annat av relationerna till de svenska pingstvännerna.

– Han har varit väldigt många gånger i Sverige, privat och på offentliga uppdrag, och har försökt att få politiker både i Sverige och i EU att verka för fred i Kongo, säger Niclas Lindgren.

Han hoppas att priset i slutänden ska komma den kongolesiska civilbefolkningen till godo och leda till ökad stabilitet.

Det stora krig som bröt ut i Kongo-Kinshasa 1998 ledde till att hundratusentals människor miste livet, och civilbefolkningen utsattes för ohyggliga övergrepp.

Kriget tog slut formellt 2003. Men kampen om vem som ska kontrollera landets naturresurser har fortsatt och lett till nya våldsamheter, framför allt i landets östra delar.

– Trots att det här är världens kanske rikaste land så är det kanske världens fattigaste för invånarna, eftersom rikedomarna försvinner ur landet, säger Niclas Lindgren, som pekar på rättsosäkerheten som ett särskilt stort problem.

– Drömmen är att det ska gå att få till förändring och en ny tid för Kongo, som går till val i slutet av året. Det är ju därför vi stöttar Denis Mukwege och andra hjältar som arbetar på plats.