Ingen är som du, Herre. Du är stor, och stort och mäktigt är ditt namn.
Jeremia 10:6

Världen idag

Plusarkiv: Judarnas inflyttning drog med araber

Nyheter · Publicerad 00:00, 24 jun 2009
Judarnas inflyttning
drog med araber Brittiska administrationen erkände att de kunde gjort mer för att ge judarna ett nationalhemDen arabiska invandringen till Palestina tog fart efter det att den judiska invandringen hade startat under andra hälften av 1800-talet. Storbritannien, områdets övervakare, gav araber och judar helt olika förutsättningar.

Den första judiska jordbrukskolonin i Palestina anlades 1878 i Petah Tikva. Vid den tiden bestod provinsen till stora delar av öken och sumpmarker. Vid folkräkningen 1848 var den totala befolkningen cirka 300 000, varav några tusen var judar. En gång i tiden, under de romerska härskarna, hade i Petah Tikva bott omkring sex miljoner judar. Det korrupta feodalsystem som rådde under den turkiska tiden, med konfiskatoriska skatter, gjorde att befolkningen snarare minskade än växte. Men när landet började odlas upp verkade dessa nyodlingar som magneter på araber i angränsande länder. De gav arbetstillfällen och möjlighet till ett bättre liv.
Den snabba arabiska tillväxten i Palestina efter 1880 illustreras av några anmärkningvärda siffror i Joan Peters bok From Time Immemorial. När den judiska invandringen började omkring 1880 fanns det 141 000 araber i västra Palestina, 1895 var de 252 000 och 1919 590 000. Denna stora ökning kan inte förklaras genom "naturlig tillväxt".

Men 1917 blir det Storbritannien som tar över ansvaret för Palestina. Balfour-deklarationen från samma år skulle ge judarna ett nationalhem i Palestina. Men verkligheten blev en helt annan. I stället för att underlätta den judiska invandringen kontrollerade britterna rigoröst denna och utsatte den för ständiga inskränkningar. Samtidigt såg man mellan fingrarna med den illegala arabiska invandringen.
Den amerikanska journalisten Joan Peters, som grundligt utrett den judiska och arabiska invandringen till Palestina, redogör för ett yttrande av en guvernör i provinsen Hauran i Syrien i en tidningsintervju i augusti 1934. Denne säger då att 36 000 medborgare under sommarmånaderna hade lämnat Hauran och bosatt sig i Palestinamandatet. De brittiska immigrationsprotokollen nämner inte ens denna stora inflyttning av människor. När detta och liknande fall presenterades för immigrationsmyndigheten, kallade man det häpnadsväckande nog för "natural increase" (naturlig tillväxt).
Ett annat exempel på "natural increase" var hamnstaden Haifa där hälften av de arabiska hamnarbetarna var illegala invandrare från Transjordanien (enligt Palestine Royal Commission). Ändå kunde kommissionen hävda att den arabiska folkökningen skett genom "naturlig tillväxt".

En brittisk tjänsteman vid en av gränskontrollerna till Palestina uppgav 1926 att "det finns en överenskommelse att "flyktingar" från Syrien, Libanon och Transjordanien inte avkrävs pass eller visum". Med andra ord var det i princip fritt fram vid gränsövergångarna från dessa länder att ta sig in i det brittiska mandatet Palestina. Samtidigt försökte man hindra judarna.
– I försöken att minska den judiska invandringen hindrades judiska markköp av mandatmyndigheten, i stället gavs arabiska jordbrukare prioritet framför judar att förvärva statlig mark. Däremot såg inte mandatmakten den illegala arabiska invandringen som något problem, fastslår Örjan Kättström, Samfundet Sverige-Israel.
Britternas slappa politik när det gällde att förhindra illegal arabisk invandring bekräftas från högsta ort, till exempel av Winston Churchill. Vid andra världskrigets utbrott sade han: "Under hela mandattiden har vi vetat om att araberna dragits till landet och flerfaldigat sin befolkning. Detta skeende har politiskt nonchalerats och undervärderats. Den arabiska invandringen är större än den judiska."
Av någon anledning fanns det en utbredd motvilja mot judar i den brittiska administration. Anthony Eden (sedermera brittisk premiärminister) lär 1943 ha svarat så här på frågan om sina preferenser vad gäller judar eller araber : "Låt mig mumla i ditt öra att jag föredrar araber framför judar".

Hope-Simpsonrapporten från 1930 tillkom som en följd av sammanstötningar 1929 med bland annat massakrer på judar i Hebron. Rapporten noterade: "Okontrollerad inströmning av illegala arabiska immigranter, huvudsakligen från Egypten, Transjordanien och Syrien."
Denna rapport talar också om "pseudoresenärer" med turistvisum eller transitvisum där merparten stannade i mandatet. Enligt rapporten hade brittiska administrationen blåst upp de arabiska arbetslöshetssiffrorna i avsikt att försvåra judisk invandring. Arabisk invandring kom oftast inte via gränsstationer utan gränsen överskreds via stigar och ofta med hjälp av vägvisare. Den illegala invandringen var oftast organiserad. Uppenbarligen blundade brittiska myndigheter för illegal arabisk invandring för att blidka arabvärlden i allmänhet och arabiska klanledare i synnerhet.
– Den brittiska vitboken från 1939 är ett av de skamligaste dokumenten i brittisk historia, särskilt som detta hände efter kristallnatten 1938 och Eviankonferensen samma år, som samlades för att utröna vilka länder som var villiga att ta emot judiska flyktingar. Vitboken fick till följd att båtlast efter båtlast av judiska flyktingar avvisades från Palestina, samtidigt som det blev klart att dödsfällan höll på att slå igen om den europeiska judenheten, säger Örjan Kättström.

För den som vill studera vidare om den arabiska invandringen till Palestina kan Joan Peters bok From Time Immemorial rekommenderas. Där finns mängder av fakta och statistik, som bara till en bråkdel kan redovisas i denna artikel. Med hjälp av dessa fakta kan till exempel fastslås, dels att araber i lika stor utsträckning som judar invandrat till Palestina under mandattiden, dels att judarna inte har stulit arabiskt land. De har köpt den för dyra pengar, odlat upp den och fått i gång en ekonomisk utveckling som lockat till sig arabisk arbetskraft.
En brittisk kolonialsekreterare, Malcom MacDonald, uttalade följande 1938: "Araberna kan inte hävda att judarna förskjuter dem från landet. Om inga judar kommit till Palestina efter 1918 skulle den arabiska befolkningen i västra Palestina ha varit på samma nivå som under det turkiska styret." De flesta invånarna i det tidigare Palestina, vare sig de var judar eller araber, var antingen själva invandrare eller barn till invandrare.

Stefan Sturesson
redaktionen@varldenidag.se

Ny "tv-skatt" kan drabba döda

Politik. Stark kritik mot riksdagsbeslut Att riksdagen inför en "tv-skatt" utan att samtidigt öka kraven på public service, och som till och med kan drabba döda, väcker stark kritik. En av...

Ideologisk brytning bakom regeringskris

Ledare Förändrat ideologiskt landskap Ideologier är politikens grund. Ändå ansågs allmänt att dessa var överspelade efter Berlinmurens fall. Den liberala samhällsordningen hade segrat,...

Ringrostig på engelska? Här är tipsen

Språk. Do you understand this? Bra, men du kanske känner dig lite ringrostig och upplever att din engelska har haft bättre dagar. Språkforskaren Pia...