Ingen är som du, Herre. Du är stor, och stort och mäktigt är ditt namn.
Jeremia 10:6

Världen idag

Plusarkiv: Arabisk massinvandring till Palestina

Nyheter · Publicerad 12:00, 17 apr 2009
Arabisk massinvandring
till Palestina Judarna massinvandrade till Palestina under första hälften av 1900-talet och trängde ut den arabiska befolkningen som bott där sedan urminnes tid. Det är den allmänt spridda mytbildningen om den palestinska historien. Men den amerikanska journalisten och Vita hus-rådgivaren Joan Peters bestämde sig för att ta reda på hur verkligheten var bakom myterna.

Under flera års vistelse i området på 80-talet grävde hon i arkiv, besökte flyktingläger, intervjuade flyktingar, infödda palestina-araber, israeliska judar och myndighetspersoner. Den bild som växte fram stämde inte med den gängse bilden.
Joan Peters omfattande undersökning resulterade i en diger rapport i bokform med titeln "From Time Immemorial" ("Sedan urminnes tid"). Denna rapport borde för alltid ha förändrat den konfliktfyllda debatten mellan de palestinska och israeliska lägren och gjort slut på mytbildningen. För nu finns det fakta att tillgå från en forskare som inte kan beskyllas för att vara partisk. För den som vill vara påläst, går det inte längre att hävda den gamla invanda myten. Verkligheten är betydligt mer komplicerad, det visar Peters 600 sidor tjocka utredning. Den mest överraskande nyheten i hennes bok är den omfattande arabiska invandringen som ägde rum parallellt med den judiska.

Den gamla bilden med judar som tränger ut araber sitter dock djupt inrotad. Den har överförts av så kallade Mellanösternexperter via medier till en godtrogen allmänhet, som accepterat bilden av den fördrivna palestinska flyktingbefolkningen och den förtryckande ockupanten Israel. Att denna historieskrivning kunnat växa även bland fackmän, om än med flera undantag, är i sig anmärkningsvärt. Det är ju historikernas uppgift att syna myterna och åskådliggöra de spår i det stora landskapet som inte syns från grodperspektivet.
Det som gör Joan Peters extra trovärdig är att hon från början var kritisk mot Israel och i vissa avseenden en anhängare av arabernas sak. Bland annat kritiserade hon USA för att flyktingsituationen permanentades. Det var när hon själv kom till Israel-Palestina och forskade i ämnet som hon insåg att det var få saker i den gängse bilden som stämde med verkligheten.

Av den enormt omfattande rapporten väljer vi här att redogöra för några intressanta upptäckter. Först den närmast bortglömda judiska flyktingströmmen från de arabiska länderna. Judarna i arabvärlden hade bott där i mer än 1 000 år, i många fall upp till 2 000 år. Här kommer begreppet "sedan urminnes tid" till sin rätt. De hade levt i de arabiska länderna som dhimmi-folk – en tillvaro som sekel efter sekel präglats av segregation, särlagar och förödmjukelser. Dokumenten från dessa judiska exilfolks svåra tillvaro är lätt åtkomliga för dem som verkligen vill tränga in i vad som hänt. Det handlar om ett liv i underkastelse med tidvis svåra förföljelser och massakrer.
– Men denna kunskap har opinionsbildarna ignorerat eller lagt åt sidan som icke användbar, menar Örjan Kättström, Samfundet Sverige-Israel, som föreläser i ämnet.

En annan sanning som Joan Peters belyser är judarnas ständiga närvaro i landet, även under den långa tid när turkarna härskade där (1517-1917). I de gamla judiska städerna Jerusalem, Hebron, Safed och Tiberias fanns det stora grupper judar. Men även till Haifa, Ceasarea, Tyr, Sidon, Akko, Nablus med flera platser drog sig judar. Ändå var den turkiska regimen sträng mot judarna. Det judiska befolkningsantalet hölls nere genom mängder av restriktioner. Ibland utbröt rena massakrer. År 1660 mördades alla utom en i Safed, som vid den tiden var den judiska lärdomens centrum. Detta var bara en av flera massakrer som kraftigt decimerade den judiska befolkningen.
– Om den judiska befolkningen hade fått växa i fred, hade den judiska staten varit en realitet långt före 1948, och då hade Förintelsen under andra världskriget kunnat förhindras, menar Örjan Kättström. När man säger till detta lands befolkning att deras rätt till denna jord är tvivelaktig, är det samma sak som att säga: "Ni kom hit och försökte bosätta er här på nytt och på nytt, men ni blev ständigt förjagade eller mördade, så att ert antal alltid decimerades till en minoritet. Därför har ni förverkat er rätt till landet".

Under den turkiska tiden blev provinsen Palestina alltmer vanvårdad och avfolkad. Vid folkräkningen 1848 var den totala befolkningen cirka 300 000, vilket inte var mer än ungefär fem procent av den judiska befolkningen på Jesu tid. Joan Peters hävdar att den nedåtgående befolkningskurvan vände först när de första sionistiska kolonisterna grundade den första jordbrukskolonin i Petah Tikva 1878. Kolonisterna köpte sand- och sumpmarker för dyra pengar av arabiska och turkiska effendis (storgodsägare), som ofta inte ens bodde i landet. Det var inte bara det att judarna blev fler, det kom också folk från skilda håll i det ottomanska riket, som när det var som störst omfattade stora delar av sydöstra Europa, Mellanöstern och Nordafrika.

Under den brittiska mandattiden (1917-1948) förbättrades inte situationen nämnvärt, trots Englands deklaration från 1918, den så kallade Balfourdeklarationen, att öppna Palestina för judisk invandring och skapa ett nationalhem där för det judiska folket. Ju närmare andra världskriget kom, desto mer angelägna blev britterna att förskjuta den demografiska situationen till judarnas nackdel, med andra ord att strypa invandringen. Den brittiska vitboken från början av 1939 är ett av de skamligaste dokumenten i brittisk historia. Samtidigt som nazisternas förföljelse av judarna redan hade börjat, skärpte britterna invandringen ytterligare och tillät nu bara 10 000 judar per år under en femårsperiod.
– När nazisterna gillrat dödsfällan för judarna stängde britterna dörren till Palestina. Vitboken drev hundratusentals människor i döden, konstaterar Örjan Kättström.
Joan Peters är inte ute efter att kritisera palestinierna, det vill säga det folk som skapats och sammansvetsats i flyktinglägren och som nu kräver ett eget land. Men hon vill korrigera bilden av hur de hamnade där de är. De judiska kolonisatörerna köpte mark, odlade den och byggde samhällen, som sedan blev attraktiva för invandrad arabisk arbetskraft. En stor del av den palestinska jordbruksbefolkningen härrör från invandring från senare hälften av 1800-talet. Detta bygger Joan Peters på intervjuer hon gjort och uttalanden hon hittat. Immigrationsstatistiken från denna tid är mycket bristfällig.
Den arabiska invandringen fortsatte okontrollerat under den brittiska mandattiden. I en kommande artikel ska vi med Joan Peters hjälp ge några exempel på denna invandring samtidigt som britterna gjorde allt för att begränsa den judiska invandringen.

Stefan Sturesson
redaktionen@varldenidag.se

Ny "tv-skatt" kan drabba döda

Politik. Stark kritik mot riksdagsbeslut Att riksdagen inför en "tv-skatt" utan att samtidigt öka kraven på public service, och som till och med kan drabba döda, väcker stark kritik. En av...

Ideologisk brytning bakom regeringskris

Ledare Förändrat ideologiskt landskap Ideologier är politikens grund. Ändå ansågs allmänt att dessa var överspelade efter Berlinmurens fall. Den liberala samhällsordningen hade segrat,...

Ringrostig på engelska? Här är tipsen

Språk. Do you understand this? Bra, men du kanske känner dig lite ringrostig och upplever att din engelska har haft bättre dagar. Språkforskaren Pia...