Läkaren Mikaela Luthman är specialist i internmedicin och hematologi. Hon är även diplomerad i palliativ medicin, det vill säga vården av de svårast sjuka, där målet inte är bot utan symtomlindring. Just denna patientgrupp utgör också den största gruppen av hennes patienter i den hemsjukvård som hon jobbar med.

Luthman var vidare en av de granskande läkarna bakom Claphaminstitutets kritiska rapport om dödshjälp, med speciellt fokus på den så kallade Oregonmodellen, som publicerades 2017. 

Den 77-årige gotlänningen Staffan Bergström är specialist i gynekologi och obstetrik och professor emeritus i internationell hälsa. Luthman känner till hans positiva inställning till dödshjälp sedan tidigare, så när hon fick kännedom om att han hade hjälpt en 64-årig ALS-sjuk man att ta sitt liv i förra veckan blev hon inte så förvånad. Hon betvivlar inte heller Bergströms goda intentioner eller hans uttryckta motiv: att det skulle ha varit ett medicinskt-etiskt svek att inte ge dödshjälpen i fråga. 

– Men jag tycker att det är precis tvärtom. Jag tycker att man i den här situationen borde lära känna människan och se hur man kan göra i stället. Jag har väldigt svårt att förstå att man kan agera på det sättet, att man inte prövar andra möjligheter, säger hon. 

Luthman påpekar att medan till exempel Oregonmodellen kräver flera möten med den patient som önskar dödshjälp, så tycks det ha varit första gången som Bergström träffade den patient som han gav dödshjälp i förra veckan. 

Vad gäller den ALS-sjuke mannen uttrycker Luthman förståelse för hans val. Hon har själv mött många patienter som har uttryckt en önskan om att få dö, och är väl medveten om att just ALS är en både obotlig och “gräslig” sjukdom, som hon uttrycker det. Samtidigt konstaterar hon att inte en enda av de patienter hon har jobbat med inom den palliativa vården, inklusive ALS-sjuka, verkligen har velat ta livet av sig när de väl har förstått vilken vård de kan få. 

– Vi tar mycket tid hemma hos våra patienter, ägnar rätt mycket möda på att informera om hur det kan komma att se ut och vad kan vi hjälpa till med. Till exempel brukar många patienter med ALS vara oroliga för att kvävas, men det är oerhört ovanligt att det händer, beskriver hon. 

Luthman konstaterar att undersökningar av inställningen till dödshjälp bland Sveriges läkare har visat att palliativ-medicinare och onkologer är de specialitéer som är mest negativa till dödshjälp, medan psykiatrikerna är den mest positivt inställda gruppen. 

– Jag kan tänka mig att rädslan och okunskapen är större ju längre bort från döden man är, säger hon. 

Vad gäller den palliativa vård som man kan få, så påpekar hon att man kan välja att få all livsuppehållande behandling avslutad, och sedan bara få smärtlindring. Om ens symtom är svåra, så kan man dessutom bli sövd och få sova tills man dör. 

– Vi som är motståndare till dödshjälp vill inte att människor ska ligga och plågas inför döden, utan att de ska få tid att, väl symptomlindrade naturligtvis, förbereda sig inför döden, få möjligheten att växa och utvecklas den sista tiden, säger Mikaela Luthman.