Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.
Psaltaren 73:26

Världen idag

I hela irakiska Kurdistan finns det nu runt 900 000 flyktingar. Främst, yazidier, mandéer och kristna som flytt Islamiska Statens framfart. Här i flyktinglägret utanför den lilla byn Khanke lever mellan 60 – 70 000 yazidier. Många är barn. Foto: Jesper Klemedsson

Nu är lägret deras hem

Sedan sommaren 2014 lever cirka 65 000 yazidier i nordöstra Iraks största flyktingläger i staden Khanke. De är på flykt undan den militanta jihadist-gruppen Islamiska staten. Många är traumatiserade efter sina upplevelser samtidigt som levnadsförhållandena är svåra. Möt några av offren för IS:s förföljelse i en reportageserie på två delar.

Nyheter · Publicerad 00:00, 21 dec 2014

Tidigt på morgonen den tredje augusti 2014 väcktes 19-åriga Zaitoun och hennes familj av att vänner ringde och berättade att den militanta islamistgruppen Islamiska staten (IS), som under året har intagit stora områden i Syrien och Irak, attackerade en grannby.
   – Vi flydde klockan sju på morgonen. Klockan åtta intogs Sinjar av IS, berättar Zaitoun.
   Vi träffar Zaitoun med hennes far och några syskon i ett litet tält i utkanterna av irakiska Kurdistans största flyktingläger i byn Khanke i Dohuk-distriktet. Familjen, liksom majoriteten av befolkningen i Sinjar-distriktet, tillhör den religiösa minoritetsgruppen yazidierna som IS ger valet "konvertera eller dö". Familjen flydde med tiotusentals andra yazidier till Sinjar-berget.
   – Vi hade varken mat eller vatten, men andra dagen på berget hittade jag och några vänner en by på bergssluttningen där vi fick vatten, säger Zaitoun.
   Följande dag begav sig Zaitoun och ett trettiotal andra personer, bland annat hennes bror och tre andra flickor, åter mot byn. De stoppades av en grupp svartklädda män med stora skägg.
   – De var från IS och hotade oss med vapen. Sedan separerade de oss kvinnor från männen, säger hon och tystnar.

Under vårt möte stannar Zaitoun flera gånger upp i sin berättelse. Hon har en onaturlig glans i sina bruna ögon och hennes tal är släpande. Det är bieffekter av psykofarmaka – hennes enda lindring mot minnena som plågar henne.
   – Vi transporterades med cirka 250 andra yazidiska kvinnor och barn till Sinjar där vi hölls fångna i ett före detta kulturcenter. IS-männen sa att vi måste konvertera till islam. I annat fall skulle de döda oss. Vi vägrade. Då tog de oss till en by där vi låstes in i ett hus för att avrättas. För att rädda oss själva konverterade vi till islam, men bara med ord – jag är fortfarande yazidier, säger Zaitoun
   De följande veckorna fördes de mellan olika städer och byar.
   – I Mosul sa IS-männen åt oss att vi måste bära niqab. Vi vägrade. Då riktade de sina vapen mot oss och skrek att alla som vägrade bli "riktiga" muslimer skulle ställa sig upp och skjutas. Alla reste sig upp, säger Zaitoun.
   Ingen sköts. IS hade andra planer för dem, liksom de har haft för tusentals andra yazidiska kvinnor som har kidnappats. Flera som har lyckats fly vittnar om sexuella övergrepp, men Zaitouns minnen är luddiga.
   – Under nio dagar hölls vi inlåsta i en byggnad i en by och somnade alltid direkt efter att vi hade ätit. IS lade droger, antagligen sömnmedel, i vår mat, säger hon.

Slutligen separerades Zaitoun, och alla andra ogifta flickor, från mödrar och barn. De kördes till Raqqa i Syrien och låstes in i en före detta arméförläggning där det redan fanns hundratals andra unga yazidiska kvinnor.
   – En ledare från IS kom dit och plockade ut några flickor. Vissa gav han bort som gåvor till sina vänner, andra skulle han sälja och en gjorde han till sin personliga slav, säger Zaitoun.
   Flera män, många från Saudi-arabien, kom dit och köpte flickor. Zaitoun såldes till en syrisk man. I en och en halv månad var hon hushållsslav åt hans familj.
   – Jag fick familjen att börja lita på mig så att jag tilläts gå ut och handla åt dem. Jag köpte en begagnad mobiltelefon och ringde min familj, säger hon.
   Med undantag för hennes bror, som är fånge hos IS, befann sig resten av familjen i Khanke. Hennes pappa lånade pengar och anlitade flyktingsmugglare. En dag när den syriska familjen var ute smet Zaitoun. Hon tog sig till en adress där flyktingsmugglarna väntade. Den 20 oktober återförenades hon med sin familj i Khanke där det nu finns cirka 65 000 yazidiska flyktingar. Enligt en sköterska på Khankes hälsovårdsklinik finns det minst ett 20-tal kvinnor i staden som varit fångar hos IS.
   Alla lider av psykiska problem. Zaitoun heter egentligen något annat. Ingen i hennes familj vågar uppge sina namn.
   – Min bror är fortfarande hos IS. Får IS veta att jag är fri och pratar om vad jag har upplevt kommer de att döda honom, avslutar Zaitoun.

Under första hälften av augusti flydde 650 000 människor, framför allt yazidier, kristna, mandéer och andra religiösa minoriteter, till irakiska Kurdistan där det nu finns 900 000 flyktingar. De flesta kristna flydde till huvudorten Erbil, medan majoriteten av yazidierna tog sig till Dohuk-distriktet där ett inofficiellt läger snabbt växte upp i Khanke. I början av september upprättades ett nytt officiellt läger. I ett av dess tusentals tält bor sjubarnsfamiljen Morad.
   – När vi hade flytt från Sinjar bodde vi först under bar himmel utanför en skola i staden Zakho i två och en halv månad, berättar pappan Said.
   21 läger existerar eller är under uppbyggnad. Ytterligare fem planeras. De kommer dock endast att kunna hysa lite mer än hälften av de som är i akut behov av boende. Tiotusentals bor i ofärdiga byggnader. Andra lever i skolor, kyrkor och moskéer.
   – Det var omöjligt att bo utomhus när vintern kom. Regnet öste ner och det var mycket kallt, säger Said.

I slutet av oktober tog familjen sig till Khanke-lägret och flyttade in i ett tomt tält. Det råder förvirring om vilka hjälporganisationer som gör vad i lägret. Många får inte vad de behöver. Familjen har endast fått fyra filtar av lägeradministrationen.
   – Och så har vi fått tre madrasser av våra tältgrannar. Men vi är nio personer i familjen – vi behöver fler madrasser och filtar. Det är mycket kallt nu, säger Said.
   Ytterst få fick med sig annat än kläderna de bar på kroppen när de flydde. Överallt i lägret ses barn i tunna kläder. Många är barfota. Saids barn har fått lite kläder av tältgrannarna och FN-organet WFP bistår med mat. Familjen har dock inte fått något gasolkök. De måste laga mat hos grannen. En del klagar även över att de inte har råd att köpa gas. Många bakar bröd i egengjorda lerugnar och kokar mat över öppna eldar.

Saids åttaåriga dotter Sohama mår psykiskt dåligt och äldsta dottern, 14-åriga Samira, har en ryggmärgssjukdom.
   – Jag sover nästan aldrig för att jag har fruktansvärt ont i ryggen. Hemma hade jag medicin mot smärtan, men jag fick inte med mig den när vi flydde och minns inte namnet på den, säger Samira.
   Familjen har besökt den lokala hälsokliniken.
   – De kan inte hjälpa Samira och vi har inte råd att gå till en privatdoktor, säger Said.
   Många barn i lägret arbetar, framför allt som försäljare, för att bidra till familjeförsörjningen. Inga går i skolan. Även tiotusentals kurdiska barn är utan undervisning eftersom skolorna bebos av internflyktingar. Samira berättar att hon årligen gick ut med högst betyg i sin klass i Sinjar.
   – Jag har försökt få plats i tre olika skolor i Kurdistan, men ingen har tagit emot mig, säger hon med tårarna rinnande längs kinderna.

I ett tält en bit bort ligger 70-årige Sabri Khalil under fyra filtar på en madrass och skakar av köld.
   – Administrationen förbjuder oss att elda i tälten. Vad ska vi göra för att hålla värmen? frågar han sig.
   Enligt lägeradministrationen skulle lägrets elnät kollapsa om tälten försågs med elelement. Många använder bränsledrivna värmekaminer, vilket hittills har kostat en kvinna och tre barn livet då två tält antändes.
   – Det skulle vara bra om vi kunde bo i husvagnar istället. Nu är det så kallt att vi inte kan sova på nätterna, säger Sabri.
   Sabri har en ögonsjukdom och behöver opereras. Hans hustru, 65-åriga Mitkal, lider av depression och flera fysiska åkommor. Paret har varken råd med operation eller att köpa mediciner. Internflyktingarna har lovats en miljon dinarer (cirka 6 350 kronor) per familj av den irakiska regeringen. Många har emellertid inte fått pengarna. Dit hör Mitkal och Sabri som dessutom anser att äldre flyktingars behov och krämpor glöms bort av hjälporganisationerna.
   – Ingen tänker på oss. Hjälporganisationerna fokuserar framför allt på kvinnor och barn, säger Sabri.

Ett par hundra meter bort ligger det "gamla lägret" där ett par tusen människor lever under vidriga förhållanden. Lägeradministrationen hävdar att dess invånare snart ska flyttas till två nya läger, men kan inte ange någon exakt tidpunkt. Medan tälten i det "nya lägret" har betongfundament står tälten i det "gamla lägret" på bar mark och drabbas ständigt av översvämningar vid regn.
   – Det finns inte tillräckligt med vattentankar eller toaletter och här finns inga duschar. Vi får tvätta oss i baljor i tälten, säger 84-årige Khodr Haidar som bor i det "gamla lägret".
   Toaletterna är lätträknade. Vid vårt besök saknar de vatten och golven är täckta av avföring. Stanken är kväljande. Många har byggt egna toaletthyddor av stolpar och filtar. Exkrementerna rinner rakt ut i en liten bäck där barn brukar leka. Andra populära lekplatser är berg av sopor som ligger utspridda här och var. På den lokala hälsovårdskliniken, som stöds av svenska EFS, arbetar sköterskorna Tahseen Aldnadi och Sharaf Khalaf. De berättar att diarré- och kräksjukdomar frodas bland barnen.
   – De får mediciner på kliniken, men fortsätter att leka på sina "lekplatser" och blir sjuka igen, säger Tahseen.
   Tahseen och Sharaf jobbade som sköterskor i Sinjar när IS intog staden. Liksom majoriteten av yazidierna flydde de till Sinjar-berget, men återförenades med sina familjer i Khanke efter sju dagar då den syrisk-kurdiska milisen YPG hade öppnat en flyktkorridor till Dohuk via Syrien.
   – Det första vi gjorde när vi kom hit var att gå till kliniken. Då hade den mellan 2 000 och 2 500 patienter dagligen, men bara fem sköterskor. Många av flyktingarna hade psykiska problem, sårskador eller var undernärda. Nästan alla barn led av uttorkning. Vi insåg att vi måste börja arbeta här för att folk inte skulle dö i brist på vård, säger Sharaf.

Sedan dess har de arbetat frivilligt på kliniken. Fyra läkare och cirka 14 sköterskor tar emot mellan
   1 000 och 1 500 patienter per dygn. Idag är olika typer av infektioner det vanligaste hälsoproblemet. Många barn har svårt infekterade sår på fötterna eftersom de saknar skor. Mediciner och behandling är gratis, men resurserna är begränsade. Läkarna får ofta remittera patienter till andra doktorer. Ytterst få har emellertid råd att betala vårdkostnaderna. Kliniken har konstant brist på värktabletter, antibiotika och en del mediciner mot kroniska sjukdomar. Ibland är apoteket tomt i flera dagar.
   – Patienterna får ofta recept på mediciner som inte finns på klinikens apotek, men de har inte råd att köpa dem på andra apotek, säger Tahseen.
   Många, framför allt kvinnor och barn, lider av depressioner och posttraumatiskt stressyndrom men kan inte få professionell hjälp på kliniken.
   – Vi behöver mer personal och är i ständigt behov av mediciner och förbrukningsmaterial, säger Tahseen.

Internflyktingarnas tidigare hem ingår nu i IS självutropade kalifat som sträcker sig över ett område lika stort som Storbritannien i Irak och Syrien. Utsikterna för att flyktingarna ska kunna återvända hem inom en snar framtid är bleka. Makarna Hajj Yousef Namr och Wahida från Sinjar bor med sina tio barn i ett tält i det "nya lägret".
   – Vi ber omvärlden om att evakuera hela det yazidiska samfundet från Irak. Vi har ingen framtid i här. Ge oss en egen stat i Ryssland, Kina eller i ett annat stort land. I annat fall kommer vi att utplånas, säger Hajj.
   Yazidierna hävdar att IS:s massaker är den 74:e som drabbar dem. Kristna som lever i IS-kontrollerade områden får alternativen "betala skyddsskatt, konvertera eller dö". Yazidierna får endast de två sistnämnda valen eftersom de, till skillnad mot kristna och judar, inte har ställning som "bokens folk" inom islam. Enligt Hajj anslöt sig en del av hans muslimska grannar till IS.
   – Hur ska vi kunna återvända till våra byar om vi dagligen måste möta folk som anslöt sig till IS? Vi bor hellre bland kreatur, säger han.
   Om IS försvinner kan Hajj dock tänka sig att återvända till Sinjar, men endast om området får internationellt beskydd. Han tror inte att den irakiska armén har kapacitet att försvara religiösa minoriteter. Den flydde hals över huvud när IS avancerade i nordvästra Irak, likaså gjorde den kurdiska armén, Peshmerga, som skulle försvara Sinjar.
   – Det internationella skyddet måste vara i all evighet. Vi kommer aldrig att lita på kurdisk Peshmerga eller den irakiska armén, avslutar Hajj.

På plats i Irak
Bengt Sigvardsson,
text
Jesper Klemedsson, foto
redaktionen@varldenidag.se

Läs mer
I år firar de ingen jul

Fakta. Vill du hjälpa?

EFS.
Förutom ren humanitär hjälp, som mat, kläder och mediciner, fokuserar EFS på stöd till traumatiserade flyktingar som blivit utsatta för olika övergrepp. Man arbetar genom lokala samarbetspartners på plats i norra Irak.
BG: 900-9903. Märk gåvan: ”Irak”
Du kan också skänka din gåva via Swish. Skicka då valfritt belopp till 1239010026. Skriv i Swish: ”Irak”.

PMU
Ger stöd till flyktingar i Dahuk i norra Irak. Ditt bidrag går till att köpa in vinter­utrustning på plats. Det handlar om kläder, kaminer och filtar.
PG: 90 00 50-6. Märk gåvan: ”Drabbade i Irak”
Det går också att skänka via sms. Skicka IRAKAKUT till 72 980 för att ge 50 kronor eller IRAKAKUT100 för att ge 100 kronor.

Caritas
Insamlade medel går oavkortat till mat, kläder, husrum och sjukvård för flyktingar i Irak. De administrativa kostnaderna står Stockholms katolska stift för.
BG: 5810-1312. Märk gåvan: ”Flyktingar i Irak”.

Ebba Busch Thor ska gå i Prideparaden

Politik. KD-ledaren Ebba Busch Thor ska gå i årets Prideparad i Stockholm, trots att hon själv tidigare riktat kritik mot evenemanget. Det beskedet ger hon i...

Kristnas kallelse är inte att vara bekväma

Ledare Abortfrågan. Frågan om abort vill inte försvinna. Högljudda diskussioner är ett återkommande fenomen, men sällan med ökad klarhet som följd. Tvärtom är...