Att skyddsjakt på skarv, som departementet påpekar, inte bara är tillåtet vid fiskeredskap, utan även vid fiskodlingar, utsättnings­platser och i frednings­områden för fisk, menar Lunneryd inte hjälper speciellt mycket i praktiken. 

– Det vi diskuterar är känsliga fiskpopulationer som abborrar, torsk, gädda, och hela ekosystem, och fiskfrednings­områden är väldigt små områden som ligger utspridda som frimärken längs kusterna, förklarar han. 

I stället föreslår forskaren att man gör tvärtom, och tillåter skarvjakt överallt där de skyddsvärda fiskarna finns, för att i stället bara skydda skarvarna i och runtomkring deras kolonier. 

– Jägarna måste också ta ansvar för att de verkligen lägger ner ambition och jagar. Och dessutom är det viktigt att man tar till vara skarven som en resurs, för det är ju en matfågel, säger Lunneryd.  

Vad gäller säljakten, berömmer forskaren att Statens jordbruksverk lyfter problemet med sälhandelsf­örbudet till EU-kommissionen. 

Men det viktigaste skälet till att det inte skjuts fler sälar i nuläget, tror Lunneryd är de begränsningar som olika slags skyddsområden skapar, även om landsbygds­departementet påskiner att det inte finns ”några generella hinder mot licensjakt på säl inom skyddade områden”. 

– Det är ju bara ord. Där sälen är, där får du ju inte jaga säl utan att få speciella tillstånd och så vidare. Och regeringen kan kräva direkt att det här måste revideras, påpekar han.  

Lunneryd, som själv är licensierad säljägare, brukar jämföra situationen med om skogsindustrin skulle säga åt jägarna att skjuta fler älgar, men samtidigt bara låta dem jaga på skogsvägarna och inte inne i skogen. 

– Det är inte så kul att sitta och vänta en hel dag på att en säl ska simma förbi, konstaterar han.   

Om du fick prata ansikte mot ansikte med landsbygds­minister Peter Kullgren, vad skulle du säga då? 

– ”Gör någonting! Nu är det ju kris!”, liksom. Det är ju fisken som är bekymret. Vi måste göra någonting, säger Sven Gunnar Lunneryd.