– Jag ville visa att alla muslimer varken är terrorister, judehatare eller Förintelseförnekare, säger den 20-årige Malmöpågen, som i dagarna lämnar Malmö Latinskola med den vita mössan på huvudet. Siavosh Derakhti – eller Sia som han kallas – är en ovanlig ung man. För hur ofta hör man talas om att en muslim vars hjärtefråga det är att stå upp på barrikaderna och slåss för judar?
– Ja, jag går alltså inte i moskén, men i övrigt försöker jag leva som en god muslim: jag äter inte fläskkött och begår inga brott, säger han.
I Sia Derakthis värld har hatet ingen plats. Det har hans pappa lärt honom. Och det var i gymnasiet – där han gått samhällsprogrammet – som detta kom att bära frukt. För när han läste i tidningarna om antisemitismen i Malmö och vilka uttryck den har tagit sig, blev han förskräckt.
– Jag blev så ledsen över att judehatet är så starkt. Och att beskylla judarna i Malmö för staten Israels politik, är ju inte vettigt, säger han. Men han funderade också över hur främlingsfientligheten växer sig stark i hela Europa och inte minst det faktum att Sverigedemokraterna utmålar muslimerna som det största hotet mot demokratin i vårt land.
Det var då Sia Derakhti bestämde sig för att gå från tanke till handling. Han frågade klasskompisarna vad de visste om Auschwitz – och blev skrämd av de dåliga kunskaperna.
– Så därför insåg jag att vi måste åka dit, säger han.
Han presenterade idén – och blev nästan utskrattad. Inte på grund av resmålet, utan därför att klassen ansåg det omöjligt att skaffa alla de pengar som skulle behövas. Den unge entusiasten lät sig dock inte avskräckas, och på egen hand försökte han att få ihop den summa som behövdes. Men vart han än vände sig, fick han nej.
– Bara för att jag var för sent ute, säger han. Motgångarna sporrade honom än mer. Han insåg att han inte skulle kunna klara uppgiften ensam och övertalade därför fyra klasskompisar – samtliga killar och muslimer – att gå med i ett projektarbete. Och Redar Gardi, Arlind Meholli, Badro Neasre och Adam Söderberg hoppade på tåget.
– Vi ville visa att muslimska killar inte är som folk gärna påstår: vi hatar inte judar, vi är inte terrorister och vi vill göra något bra, säger hjärnan bakom projektet.
Tillsammans slet de för att få in pengar. Utbildningsförvaltningen ställde upp med 50 000 kronor.
– Och vi fick då veta att det var första gången som elever hade vänt sig direkt dit. Det brukar vara rektorer och lärare, berättar Sia Derakhti. Kontakter togs även med Judiska församlingen – som också ville sponsra resan – liksom att olika företag bearbetades, inte minst då Skånska Dagbladet, vars journalist Andreas Lovén har skrivit ett flertal uppmärksammade artiklar om antisemitismen i Malmö.
Den egna skolan ställde också upp med pengar, liksom privatpersoner, och till slut var hela reskassan i hamn, Som ett led i projektarbetet och som förberedelse till mötet med Auschwitz, bjöd gruppen också in representanter från Förintelsens ögonvitten i Malmö.
– Det finns nu bara sju överlevare kvar och därför är det viktigare än någonsin att vi fortsätter att berätta, säger Sia Derakhti. – Det var för övrigt första gången som det kom ögonvittnen till vår skola.
Besöket i skolan filmades liksom resan till Auschwitz, som blev verklighet den 22 mars i år. Klassen består till 90 procent av muslimer. 25 elever och två lärare åkte med. För de flesta var det första besöket, men inte för Sia Derakhti.
– Jag var där för två år sedan med min familj, för jag har alltid tjatat om att jag ville dit. När man kommer till Auschwitz känns allt plötsligt så himla verkligt, även om det är ofattbart att det är människor – och inte djur – som har internerats där, säger han.
– Tänk, att människor kunde föras hit av inget annat skäl än att de var judar. Eller, för den sakens skull, politiska motståndare till regimen, romer, homosexuella, socialdemokrater och andra, filosoferar han vidare. Projektet har redan uppmärksammats. För någon vecka sedan fick Sia Derakhti åka till Stockholm, där arbetet fick hederspris i Emerichfondens tävling om Skolornas fredspris 2011.
– Det kändes stort när alla hyllade oss. Och det var ett bevis på att jag har gjort rätt, säger Sia Derakhti, som nu hoppas på att filmen ska kunna visas i alla skolor och bli Sveriges bästa lärobok. Inte för att tjäna pengar – ”för det är inte alls meningen” – utan för att det är viktigt att berätta.
Nu funderar projektgruppen på att starta en fond eller stiftelse som ska hjälpa andra elever att åka till kz-läger.
– Vi vill bygga broar och hoppas att vårt arbete ska vara ett hjälpmedel mot antisemitism, säger Sia Derakhti, som till hösten siktar på att läsa freds- och konfliktforskning i Malmö eller Lund.
Resten av framtiden har han också redan klar för sig.
– Jag ska bli polis. Eller statsminister. Politiker kan jag ju vara samtidigt som jag är polis. Men kommer jag in i riksdagen, ska jag satsa stenhårt på att bli statsminister. Och med den målvetenhet och handlingskraft som Sia Derakhti hittills har visat upp, är den posten kanske inte helt orealistisk.
Annica Skenberg
redaktionen@varldenidag.se