Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.
Psaltaren 73:26

Världen idag

Royhingya-befolkningen i Aung Minglar-området, Sittwe, tillåts inte gå utanför den taggtråd som separerar Royhingya-befolkningen från den buddhistiska majoriteten i Sittwe.

Muslimer på flykt: "Vi får inte existera"

Tusentals från rohingyafolket flyr förtrycket i Burma för att möta döden antingen till havs eller i dödslägren djupt inne i djungeln i Thailand eller Malaysia. De som överlever gör det med hjälp av internationellt bistånd, men frågan är hur länge det kommer att bestå.

Nyheter · Publicerad 00:00, 24 nov 2015

Ett stängsel och en grupp av soldater separerar den muslimska rohingyaminoriteten från den buddistiska rakhinemajoriteten i den burmesiska staden Sittwe. Bakom stängslet lever 4 200 rohingya. Isolerade från omvärlden tillbringar de sina dagar i ett modernt ghetto.

– Om vi går ut blir vi dödade, här dör vi av brist på mat och mediciner. Vi lever som instängda djur, säger Khin Ngunt Nge, 30 år, en av de bosatta i området.
Runt henne finns slitna hus med halmtak. Under taken sover några barn i leran, samtidigt som höns vandrar omkring runt dem. Märken av aska markerar de platser där buddhister brände ner deras hus 2012. Ett kärr är vad som finns kvar av moskén där 25 döda kroppar placerades samma kväll.

Rohingya är en muslimsk minoritet från västra Burma, som har förtryckts i generationer. Eftersom regeringen inte erkänner dem som medborgare utan betraktar dem som illegala invandrare från Bangladesh, har de inga rättigheter och är begränsade i nästan varje aspekt av sina liv.

Under 2012 häpnade världen av ett brutalt upplopp mellan buddhister och rohingya som resulterade i ett blodbad. Detta efter att tre rohingya påstods ha våldtagit en buddhistisk flicka och senare mördat henne. Understödda av polis och det största politiska partiet i regionen brändes tusentals rohingyas hem ner i hämnd, och dussintals människor dödades.

Minst 200 000 rohingya har flytt till grannlandet Bangladesh, ett land fattigare än Burma. 140 000 rohingya sändes av armén till interneringsläger i regionen, där de överlever på internationellt bistånd. Tusentals flydde till havs för att söka skydd i Malaysia eller Indonesien.

Två dagar efter massakern fanns en stadsdel kvar: Aung Mingalar. Tusentals rohingya hade förskansat sig där. Där skyddades de av armén, som till slut inte kunde bortse det ökade internationella trycket på att stoppa våldet.

Nu, tre år senare, är distriktet en symbol för minoritetsgruppens vilja att stanna i staden. Men livet är svårt. Eftersom de boende i området varken är flyktingar eller fördrivna, är bistånd från hjälporganisationer inte tillåtet. Då ingen tillåts lämna eller komma in i distriktet, är det i dag en skriande brist på nästan allt.
Mindre än hundra meter bort erbjuder restauranger västerländska turister lyxiga måltider, medan människor i det avskilda Aung Mingalar tvingas förstöra sina hus i jakt på ved för matlagning.

U Hla Shwe, 56 år och huvudman för distriktet, finner knappt ord för att beskriva situationen:
– Regeringen försöker utplåna oss bortom synhåll för omvärlden, eftersom de tycker att vi inte hör hemma här. Men vi har bott här i generationer. I staden finns moskéer som byggdes så tidigt som 1726. Då var det inga problem att vi bodde här, nu är det det.

Regelbundet försöker berusade människor från rakhine attackera husen i området, och ibland sprids rykten att rohingya planerar motattacker för att locka ett flöde av arga buddhistiska upprorsmakare. Av rädsla för att området kommer att attackeras, patrullerar män från minoritetsgruppen varje natt längs distriktets gränser.
– Om vi attackeras har vi inget att försvara oss med. Vi skyddas av samma polis som sköt på oss under 2012. Vi lever alltid i rädsla, säger U Hla Shwe.

Enligt advokat U Kyaw Hla Aung, 76 år, som i åratal satt fängslad för sitt engagemang för mänskliga rättigheter och arbetade för ett erkännande av rohingya, har regeringen tillsammans med extremistiska munkar matat folket med hat mot rohingya och muslimer under de senaste åren.
– Vi levde i fred tillsammans med buddhister under många år. De till och med skyddade oss när vi blev attackerade under 2012. Men regeringen ville att vi skulle försvinna, och deras ord blev för starka att motstå. De spred lögner och betalade folk utifrån att attackera oss. De vill utvisa alla muslimer från landet.

U Kyaw Hla Aung bygger nu ett hus i Darpaings flyktingläger, några kilometer utanför Sittwe, för att vara nära sitt folk.
– Jag vill visa att jag inte kommer att lämna mitt folk ensamma, säger han. Och jag vill att de ska stanna. När vi lämnar, ger vi upp vår historia.

Men han talar för döva öron. Fler och fler rohingya planerar att fly de fattiga och fruktansvärda levnadsförhållandena i Burma. På stranden i Beydar, som gränsar till Darpaings flyktingläger, står samma fiskebåtar med fångst på stranden som senare ska ta rohingya ut till havs för att större båtar, ägda av smugglare, slutligen ska ta dem på en farlig resa över havet till Malaysia, Indonesien och Thailand.

Förra året reste 88 000 rohingya och bangladeshiska invandrare ut till havs för ett bättre liv på andra sidan Bengaliska viken. Tusentals människor dog till sjöss och många dödades av smugglare i dödsläger djupt inne i djungeln i Thailand och Malaysia. Upptäckten i maj av ett dussintal massgravar ledde till en storm av kritik från det internationella samfundet. Funna vapen, tortyrredskap och skelettdelar var tysta vittnen till vad som måste ha hänt där.

"När regnperioden är slut kommer båtarna att lämna igen", säger folk i Darpaing.
– Vi lämnar eftersom vi vet att situationen inte kommer att förändras här, säger Riyazul Alam, 28, en muskulös man från Darpaing. Hans syster och hennes son försökte göra resan några månader tidigare, och dödades av andra passagerare när ett slagsmål bröt ut på båten. Men det stoppar inte honom från att också försöka lämna.

– Jag vet att det är farligt till havs, men jag tänker på min framtid. Vi överlever med hjälp av internationellt bistånd, men hur länge kommer det att bestå? Vem kommer att skydda oss om vi blir angripna? Hur kan mina barn växa upp här? Regeringen våldtog våra systrar och dödar oss framför våra ögon. Men det finns inget vi kan göra.

I december förra året gick 17-årige Diaburahamam längs Beydarstranden i riktning mot en av fiskebåtarna. Några veckor tidigare hade han torterats av burmesiska soldater som hotade att döda honom om han inte lämnade. Han och hans familj samlade 1 600 dollar att betala en smugglare för sin flykt till Malaysia.
Efter ett par dagar till havs var bränslet slut i fartyget. Inte långt senare fanns det ingen mat. De som vågade be om hjälp misshandlades till döds av smugglare eller kastades överbord. De guppade på havet i veckor.

I ett gammalt tehus i Alor Setar, Malaysia, gnuggar han ett sår han fick under tortyr i Burma. Med en sorgsen blick fortsätter han:
– Alla på skeppet var rädda för att dö. Våra liv var i händerna på Allah.

Efter fyrtio dagar kom han till Thailand. Där leddes de utmattade passagerarna in i djungeln. Efter två dagars vandring kom de till ett slags läger som inretts med plastfolie. Tio personer satt på plasten, men när han tittade närmare insåg han att tre av dem var döda. De andra var så utmärglade att de knappt kunde tala.
– Smugglarna slog mig med käppar och frågade varför jag inte hade några pengar på mig, berättar Diaburahamam. Sedan tvingade de mig att ringa min familj. Om de inte kunde betala RM 7 000 (1 600 dollar) skulle de mörda mig också, sa de.

Efter två dagar lyckades hans far samla ihop tillräckligt med pengar för att befria sin son. Nu arbetar Diaburahamam olagligt på en byggarbetsplats i Malaysia för 8 dollar per dag, precis tillräckligt för att överleva. Han har fortfarande inget pass, och väntelistorna för en UNHCR-flykting är alltför långa.
– Jag är fri nu, men jag har fortfarande inga rättigheter. Mitt mål är att resa till ett land där jag kommer att ha rättigheter, säger han.

På en gropig sluttning i närheten av Kampung Tualan, ligger 105 rohinya som inte överlevde lägret i djungeln begravda. Gravstenarna har siffror, inte namn. Kropparna var oigenkännliga när den malaysiska polisen fann dem i en massgrav i maj, i gränsområdet mellan Thailand och Malaysia.
Mohamed Noor, ordförande i Rohingya Society Malaysia (RSM), står bakom gravstenarna.
– Dessa människor flydde sitt hemland eftersom de inte var välkomna där. De hade inget annat val än att fly, säger han.

Vid sidan av kyrkogården finns nya gropar grävda. Han vet att när regnperioden är över kommer nya båtar att anlända, och nya dödsfall följa.
– Jag vill att världen ska veta vad vi går igenom och erkänna att vi existerar, suckar han. Inga människor ska behöva gå igenom det här. Vi attackeras eftersom vi inte får existera.

Text: Lennart Hofman
Foton: Andreas Ståhl
redaktionen@varldenidag.se 

Estoniadrabbade får inte rätt till skadestånd

En fransk domstol säger nej till skadeståndskraven på de företag som byggde och inspekterade olycksfärjan M/S Estonia, uppger AFP. 852 personer omkom...

Politiska experiment – förödande för familjer

Ledare Vi vet att även om det finns en stabilitet och självläkningsprocess inbyggd i det ekologiska systemet så kan balansen rubbas. Ingreppen kan bli så...