Det har gått ett och ett halvt år sedan tillvaron vändes upp och ner för familjen Himmelstrand.
Medan Viktorias assistent matar och leker med henne, sätter sig föräldrarna Christian och Kajsa vid köksbordet för att berätta om den svåra resa de gjort, och fortfarande gör, med sin yngsta dotter.
Våren 2011 föddes Viktoria med en mycket ovanlig kromosomavvikelse, som orsakar svårigheter med andningen och även ett mindre hjärtfel. Under hösten samma år började hon få låga blodvärden och efter flera månader med blodtransfusioner kom beskedet som läkaren på Akademiska sjukhuset i Uppsala hade flaggat för. Viktoria hade drabbats av leukemi. Men hon fick ingen behandling, redan den första dosen cellgift skulle vara för stark för hennes kropp, var läkarnas bedömning. I stället fick föräldrarna börja förbereda sig på det värsta.
– Vi fick en bok om hur man hanterar sorg. Och sedan började ett palliativt vårdteam komma hem till oss för att ta prover och göra blodtransfusioner, säger Christian.
Beskedet om den aggressiva leukemi-typen AML, som i många fall innebär att patienten har veckor eller några månader kvar i livet, slog hårt mot familjen Himmelstrand. Men mitt i sorgen upplevde de också en tillit till Gud. Att han skulle gripa in och göra det omöjliga.
– Det var blandade känslor. Det var jättehemskt, men jag kände också att nu skulle Gud kunna göra något häftigt med henne, säger Kajsa.
De började be tillsammans, och även vänner och bekanta i deras församling bad för Viktoria.
– Ett av de bibelord som har hållit mig är det där Jesus säger till Jairus om hans dotter: "Var inte rädd. Tro endast, så får hon liv igen."
På köksbordet ligger en bunt papper med tabeller och brev från Akademiska sjukhuset. Tabellerna visar att Viktorias blodvärden var stadigt låga från maj 2012 och framåt. Trombocytvärdena, som mäter blodplättarna, låg på under 20 och ibland under 5, normalt för ett barn är över 150. I början av september förra året bestämde sig Christian och Kajsa för att be extra intensivt för dottern under en vecka.
– Vi fastade och bad till Gud. De var här från kyrkan och bad också. Det blev intensivt runt henne med bön. I slutet av den veckan började blodvärdena att vända, säger Christian.
Den 10 september 2012 var Viktorias trombocytvärde 21. Tre dagar senare visade blodprovet att värdet hade stigit till 32. Med sju dagars mellanrum gjordes nya prover, som visade att värdena fortsatte att öka; först till 48 och sedan 138. I början av november i fjol nådde trombocytvärdet 290.
– Då började det palliativa vårdteamet undra vad som hände och de sa att det inte var någon mening att fortsätta komma längre. Vi pratade med läkarna, de visste inte riktigt hur de skulle förklara de ökade värdena, utan sa: "Det är inte så här det går till", säger Christian.
Sedan vändningen förra hösten har Viktorias värden stabiliserats och de har stadigt legat över gränsen för vad som är normalt.
Christian och Kajsa har önskat ett benmärgsprov som kan säkerställa att leukemin är borta, men underläkaren och överläkaren på Akademiska har meddelat att de "gjort bedömningen att i nuläget skulle man inte vinna något på att göra en benmärgsundersökning. Det finns inget som tyder på att Viktoria skulle ha någon typ av sjukdom som påverkar benmärgen påtagligt, eftersom hennes blodprover nu varit i stort sett normala vid upprepade provtagningstillfällen".
– När vändningen kom sa läkaren på barncanceravdelningen: "Här kommer mirakelbarnet", berättar Kajsa.
– Och när nya sköterskor får höra vad som har hänt säger de: "Jag tror inte det är sant", säger Christian.
Viktoria gråter lite och får mat via en monterad så kallad knapp som underlättar hennes ätande. Hennes föräldrar ber att Gud ska gripa in, också när det gäller hennes svagheter som är kopplade till kromosomavvikelsen.
– Har Gud kunnat hela henne från dödlig leukemi kan han hela hennes andningsproblem och allt det andra också, säger Christian.
I dag känner föräldrarna en stor tacksamhet till Gud, en tacksamhet som är svår att sätta ord på. Tron på att han har kontrollen har varit och är avgörande för familjen Himmelstrand. Det är ingen vits med att försöka göra något i egen kraft, bönen är inte en prestation, säger Kajsa.
– Det handlar om att sätta all sin förtröstan på Gud, säger hon.
– Jag tror att det också är viktigt att närma sig personer som tror på Gud och som så att säga talar liv över en. Sådana människor ger otroligt mycket kraft, säger Christian.
Arash Asadi
arash.asadi@varldenidag.se