Alfons Åberg har en låtsasvän och det gäller även Lillebror i Karlsson på taket. Men när Invisible friend har ett finger med i spelet är det mer än en fantasi. Här finns det verkligen en osynlig vän. Den gestaltas av en trasdocka som hör samman med en precis likadan docka. Den ena finns hos en person i Sverige, den andra skickas till ett barn som sitter i fängelse tillsammans med sin mamma eller till någon på ett barnhen.
– Det finns totalt åtta olika dockor. De kommer alltid i par och har varsin id-bricka med identiska nummer. På så sätt vet man exakt var dockan har hamnat och vem som har den motsvarande, berättar Jenny Axene.

För tre år sedan bodde hon tillsammans med familjen i Khon Kaen i norra Thailand. De bodde på församlingen Mission SOS missionsbas och mötte en dag i veckan fängelseinterner. Till sin förvåning såg Jenny Axene att det fanns flera barn innanför murarna. För att göra deras vardag ljusare tog hon med sig små presenter men blev ofta åthutad med att fängelset inte var något daghem.
Väl hemma i Märsta tänkte hon ofta på de små fångarna och sökte information om dem. I diverse biografier om fängelser upptäckte hon att de går under namnet "de osynliga internerna". Enligt obekräftade uppgifter sitter runt en miljon småbarn fängslade tillsammans med sina mödrar. På vissa platser får de vara kvar tills ettårsdagen, på andra är de både fyra och fem år gamla.
– De finns inga leksaker eller något vidare utrymme för dem att vara på. De spenderar år innanför låsta dörrar utan möjlighet att få vara barn, säger Jenny Axene och fortsätter, att hon på något sätt ville belysa dem, beröra mamman och öppna upp stängda platser.

Hon började skissa på dockor och funderade på hur de skulle kunna bli nycklar in i fängelserna. Så slog det henne: De skulle bli ett slags engångsfadderskap där man köper två men skänker bort en. Hittills har ett sjuttiotal delats ut till barn i Thailand, tolv i norra Irak och i skrivande stund är 22 stycken på väg till ett hiv-hem för barn i Thailand. Och nyligen inledde Invisible friend ett samarbete med bloggnätverket Bloggportalen, där Hannah Graaf är verksam. För varje sålt dockpar går 50 kronor till uppbyggnaden av ett barnhem i Indien. I förlängningen kommer barnen på hemmet att få ta emot var sin docka.

Men det är inte enbart barnet på den andra kontinenten som blir glad. Även den bakom gåvan får sig en tankeställare. Jenny Axene berättar om sin yngste sons reaktion när han fick sin docka.
– Dagen efter skulle vi på utflykt och han klämde fast den under armen. "Vad gör du" undrade jag och svaret blev att pojken i fängelset, som har en precis likadan, måste få följa med.

Hon ler, menar att det från början varit vitsen att beröra och belysa barnet bakom låsta dörrar. Inte anade hon att det även skulle sätta i gång sådana tankeprocesser hos telningarna i Sverige som har tvillingdockan. Inte heller trodde hon att de skulle hamna hos vuxna människor utan barn i den omedelbara närheten. Jenny Axene skrattar och säger:
– En kommunpolitiker fyllde 60 år och vännerna undrade vad han kunde önska sig, han hade ju allt. Så kom de på det, han hade allt utom en osynlig vän.