På Gud, vars ord jag prisar, på Gud litar jag och fruktar inte.Vad kan människor göra mig?
Psaltaren 56:5

Världen idag

Kristna i östra Ukraina tror Gud om hjälp ur krisen

Just när krisen i östra Ukraina blossade upp igen och vapenvilan bröts, samlades i veckan kristna från flera håll i den av ryska separatister ockuperade Donetskregionen till konferens inte långt från oroshärden. Uppsalapastorn Rune Borgsø besökte konferensen och beskriver i ett reportage hur de kristna regionen är svårt utsatta av rebellerna men också hur de har sitt hopp hos Gud.

Nyheter · Publicerad 08:39, 14 nov 2014

Deltagarna i konferensen kom från olika städer i Donetsk­regio­nen, många från områden som är ockuperade av separatisterna. En stor del av dem var pastorer. Jag har suttit i många samtal med dem och lyssnat på deras dramatiska historier om hur Gud räddat dem och deras för­sam­lingsmedlemmar under kriget. En var från Sloviansk, där kriget slog till tidigt.
– Vi visste inte vad vi skulle göra, vi var inte förberedda, berättade han.
Han och hans medlemmar gömde sig i en källare medan en intensiv krigföring pågick. De hade inte mat eller kontakt med omvärlden, men så kom ukrainska soldater och befriade dem.
Pastorn berättade också om församlingsmedlemmar som på ett övernaturligt sätt blivit räddade från granatnedslag när de var ute och gick. Den helige Ande ledde deras steg i andra riktningar. En annan pastor berättade om bönemötet samtidigt som bomber slog ned utanför kyrkan. Han bad sina medlemmar att skynda sig i väg i säkerhet, men de sa nej – de ville hellre stanna i den härliga atmosfären i kyrkan.

En annan pastor var med om att tjugo maskerade soldater flyttade in i hans hem. Han berättade att de hade listor på ”baptister” eller sekterister – det vill säga kristna som tillhör andra kyrkor än den rysk-ortodoxa. På vissa platser har troende blivit avrättade, fått sina byggnader konfiskerade, blivit misshandlade och hotade.
Den här pastorn fick alltså in ett helt gäng i sitt hus som rånade honom på hans värdesaker och hotade honom och hans hustru med maskingevär och trakasserade dem. Men pastorsparet bestämde sig för att betjäna dem med kärlek, utan att vara rädda. Efter några dagar ledde det till att soldaterna inte längre stod ut. De ville veta varför de kunde vara så goda mot dem, trots behandlingen de fick utstå. Pastorn förklarade att det var på grund av Jesu kärlek. Det ledde till en enorm nyfikenhet på hans tro och långa samtal om kristendom. Det ledde också till att när en annan patrull upptäckte honom och var i färd med att avrätta honom, uppställd mot en husvägg, så bröt hans inneboende in och riktade sina vapen mot sina kollegor. Situationen blev intensiv och het, men pastorn gick därifrån i fred och satte sig i bilen för att köra vidare. Hans ”livvakter” kom efter och satt tillsammans med honom med masker, skottsäkra väster och osäkrade vapen. Det var inga vänner han önskat sig, och priset han fick betala var att han fick rykte om sig att vara vän med fienden. Det har lett till många och svåra samtal med andra kristna syskon.

Konferensen var både en smärtsam påminnelse om det som pågår i området och en stark uppmuntran från Herren, där flera deltagare blev betjänade för sin rädsla och oro. Pastorn som var värd för konferensen, ledde sin församling i förbön för en av församlingens ungdomar som i full uniformering stod på plattformen, redo att resa de fem milen till fronten. De bad om beskydd för den unge mannen som tillbringat stora delar av sin barndom bland bänkraderna i kyrkan.
En annan pastor satt i samtal med mig och grät. Han och familjen hade flytt från staden dagen innan separatisterna tog över. Nu längtade han tillbaka. Han var flykting i sitt eget land, och tänkte på sin lilla flock av troende där en liten grupp fortsatt samlas. Han leder dem så långt det låter sig göras via telefon och skype.

Värdinnan jag bodde hos grät vid sin tekopp timmen innan jag skulle resa. Information hade kommit från en annan väninna från en stad på andra sidan, att de enorma kolonnerna av ryska militärfordon just passerat vännens kontorsfönster. Alla visste att en upprustning och förberedelse för något större var på väg. Hon kände sig så ensam. De ukrainska soldaterna är dåligt utrustade och svårt utsatta i mötet med det avancerade ryska krigsmaterielet. Och alla visste att staden vi befann oss i fanns i det område som separatisterna tagit sikte på.
– Vad gör vi när de kommer, frågade hon bakom tårarna. Det är bara Gud som kan rädda oss.

Rune Borgsø
redaktionen@varldenidag.se 

Läs också.

Var lugn – jordens resurser kommer att räcka till för alla

Ledare Att världens befolkning växer framställs ofta som ett hot mot mänskligheten. Men för oss som tror... torsdag 6/5 00:10

Tänk om värme blev den känsla människor associerar till när de tänker på kristna?

Ledarkrönika I vår församling har vi tre värderingsord som vi håller högt. De tre orden är: varmt, relevant och... torsdag 6/5 00:00

Israel beskylls för apartheid 200 gånger i spridd rapport

Israelkommentar Human Rights Watch (HRW) är en ekonomiskt och partipolitiskt oberoende människorättsorganisation,...
Podcasts
Följ Världen idag i sociala medier