Carl-Erik Sahlberg är efter pensioneringen för ett par år sedan verksam i Tanzania, tillsammans med sin fru Overa, som kommer därifrån. Vi träffas i S:ta Clara kyrka mellan några samlingar, under det två veckor långa besöket i Sverige. Programmet, med aktiviteter varje dag, och flera resor, kan få vem som helst att tappa andan. Men denne eldsjäl, som fyller 70 nästa gång, har ändå tid med alla som vill hälsa och byta några ord.

Det finns mycket att tala om, för det är en mångsidig man vi möter. Många titlar skulle kunna tryckas på hans visitkort – teologie dr, docent, domkyrkokomminister, missionär och författare är bara några exempel. Vi startar ändå lite mjukt med några intryck från det pågående Sverigebesöket.

– Jag är alldeles överväldigad över gensvaret. I söndagens gudstjänst i S:ta Clara kyrka var kyrkan fullsatt (cirka 500 personer). Jag trodde jag skulle vara bortglömd sedan jag försvann till Tanzania, det händer ju så mycket hela tiden. Under årens lopp har jag pratat med många inflytelserika personer som beklagat att efter pensioneringen är det nästan ingen som hört av sig längre. Så jag är mycket tacksam över all kärlek, uppmuntran och förtroende jag möter.

Det är klart att tempot är annorlunda i Tanzania, där klockan inte styr tillvaron i samma utsträckning som här. Men Carl-Erik är långt ifrån sysslolös där heller. Han undervisar i världshistoria och kyrkohistoria två dagar i veckan. Tillsammans med hustrun Overa ansvarar han också för en barnverksamhet, som berör cirka 200 barn på många olika platser.

– Vi har startat ett program där utsatta barn tas om hand i familjehem; ingen familj har mer än tio barn. Där vi bor i Marangu, vid foten av Kilimanjaro, pågår nu bygget av en yrkesskola där barnen kan få möjlighet att lära sig ett yrke. Dessutom predikar jag i stort sett varje söndag och skriver böcker.

Jämfört med Sverige är det förstås stora kontraster, men Carl-Erik är van vid miljön. Redan på 80-talet bodde han i Tanzania i fem år, då han verkade som luthersk präst. När Carl-Erik jämför förhållandena i hans båda hemländer, konstaterar han att vägar och annan infrastruktur är sämre och levnadsstandarden lägre. Men när det kommer till kyrkolivet ligger Sverige långt efter.

– Kyrkorna är sprängfyllda, mycket ungdomar och barn på guds­tjänsterna. Tilltron till Bibeln är självklar, lovsången stark. Det som vi konfronteras med här, tomma kyrkor utan pastoral närvaro, finns inte på kartan därute. Jag tror att det beror på att kyrkan i Sverige har anpassat sig till tidsandan, för att vinna världens applåder. Glädjande nog finns det oaser som Clara kyrka, som är bevis på att det trots allt går att vända en negativ trend.

Carl-Erik vill gärna ha en folklig framtoning. Därför försöker han tala lättfattligt och med en portion humor, så att alla ska kunna ta till sig det han vill säga. I sitt ledarskap tror han att han är bra på att delegera ansvar och lita på sina medarbetare. I S:ta Clara kyrka lärde han sig umgås med såväl hög som låg, sett ur ett mänskligt perspektiv.

– Ja, församlingen har relationer med såväl riksdag, regering och hov som med de mest tilltufsade på livets skuggsida. Som kaplan i riksdagen hade jag förtroliga samtal med många offentliga personer. Vid flera tillfällen bad de om förbön för både personliga och allmänna behov. Vi hade också goda relationer med hovet, kungaparet träffade jag många gånger och de uppskattade vårt arbete. Prins Carl Philip gjorde praktik i S:ta Clara kyrka och även prinsessan Madeleine har deltagit i vårt arbete. Jag har sagt många gånger att den kyrka som bara vill nå de höga, når varken hög eller låg, men den som sträcker sig ut till de låga, når både höga och låga.

Carl-Erik berättar att det hände att kungaparet besökte högmässan även privat. När han vid något tillfälle frågade dem vad de uppskattade i S:ta Clara kyrka, så blev svaret "äktheten". Inför dem som rör sig nere på Plattan (Sergels torg) är det heller ingen idé att göra sig till. De genomskådar genast om något känns konstlat och falskt.

– När jag jobbade i S:ta Clara kyrka fick vi äran att ordna två Alphakurser om kristen tro i riksdagshuset. Det var så roligt att hålla i dessa kurser och gav mig vänner för livet. Bakom parti, position och åsikter finns det många fina människor. Lika lite som jag vet vilken kyrka en del av gudstjänstbesökarna representerar, visste jag vilka partier som representerades av mina åhörare i riksdagen. Det gör att man behandlar alla lika, och djupast sett är vi ju alla människor.

2006 ställde Carl-Erik upp i ärkebiskopsvalet, vilket kanske överraskade en del, men han hade ändå ställt upp i några biskopsval innan. Han försäkrar att det var allvarligt menat, även om han var medveten om att chansen att bli vald inte var särskilt stor. Men om han skulle ha blivit vald så hade han en handlingsplan redo.
– Jag skulle ha satsat på bön och diakoni och öppnat biskopsgården för hemlösa. Inte vilka som helst, men människor som vi lärt känna och byggt upp en relation med. Detta praktiserade min fru och jag alla år vi bodde i Stockholm.

28 januari 2009 var en stor dag i Carl-Erik Sahlbergs liv. Tillsammans med 26 andra, mest kulturpersonligheter och idrottsmän, befann han sig tillsammans med diakonissan Inga Pagréus på Stockholms slott. Där skulle de ta emot kungens medalj i åttonde storleken, med högblått band.

– Det kändes stort för en enkel liten Jämtlandspojke och jag var både glad och hedrad. Inga och jag var förstås bara representanter för alla som tagit sitt ansvar och jobbat som volontärer i vårt arbete. Vi delar våra medaljer med alla trogna och osjälviska medarbetare.

Det hjälparbete makarna Sahlberg bedriver i Tanzania kostar förstås en hel del pengar att underhålla. Men Carl-Erik beslutade sig redan från början för att aldrig aktivt be om pengar till sina projekt. Han har inspirerats av George Müller (1805-1898), predikant och filantrop, född i Tyskland. Under många år drev Müller barnhem och skolverksamhet för behövande barn i Bristol, England.

– Jag har skrivit en liten biografi om honom. Han hade cirka två tusen barn samtidigt, som han tog ansvar för; totalt sett hjälpte han omkring tio tusen. Müller var en bönens man som bad för att de ekonomiska behoven skulle fyllas och han fick alltid bönesvar, även om de ibland kom i allra sista minuten. Själv brukar jag aldrig svara på frågor om jag behöver pengar. Hela verksamheten bygger på förtroende och personliga kontakter och hittills har alltid behoven fyllts. Det är både inspirerande och gripande att varje månad se de många små bidrag som kommer in från trogna givare.

Carl-Erik har verkat som präst hela sitt yrkesliv, sedan slutet av 60-talet. Än har han inte tröttnat utan vill fortsätta vara aktiv så länge han orkar. Han är mycket tacksam för sin goda hälsa, som stått honom bi under alla år. Innan vi skiljs och Carl-Erik drar vidare till nya uppgifter, upprepar han sitt livsmotto: "Det bästa ligger framför!" och vinkar med högerhanden.

Börje Norlén
redaktionen@varldenidag.se

Fakta. Carl-Erik Sahlberg

• Född i Jämt­land, oktober 1945

• Präst, predikant, lärare i teologi och historia, författare, bland annat

• Gift med Overa; fyra barn, ett är med oss i Tanzania, tre är kvar i Sverige

• Kopplar av med läsning, studier och skrivande

• För att beskriva sig själv citerar han det någon annan sagt om honom: ”Han är då inte den lataste, snålaste eller fegaste jag träffat …”

• Önskar större utrymme för kvinnliga förkunnare

• Som föredömen i livet nämner han förre ärkebiskopen Bertil Werkström, George Müller och Moder Teresa

•Kommer tillbaka till Sverige i sommar, för några veckors besök