På Gud, vars ord jag prisar, på Gud litar jag och fruktar inte.Vad kan människor göra mig?
Psaltaren 56:5

Världen idag

Mats-Jan och Anna-Caisa Söderberg har arbetat i Ukraina som missionärer och är fortfarande engagerade i att hjälpa de kristna i landet, särskilt nu under det pågående Donbasskriget. Foto: Samuel Björk

Engagemanget för Ukraina växte starkare med krisen

1992, när Sovjetunionen upplösts och Ukraina tog sina första stapplande steg som självständig nation, flyttade Anna-Caisa och Mats-Jan Söderberg från Uppsala till den ukrainska kuststaden Mariupol.I dag bor de åter igen i Sverige, men engagemanget för Ukraina har aldrig upphört och är särskilt stort nu under den brinnande konflikten i östra Ukraina.

Nyheter · Publicerad 23:15, 2 mar 2015

Beslutet att flytta från Sverige förändrade deras liv men var ändå ett väldigt okomplicerat sådant. Lite som att man inte behöver bestämma sig för att man ska ha kläder på sig när man går ut bland folk, bara komma fram till vad man ska ha på sig.

Men vägen fram till missionärslivet började långt tidigare. Mats-Jan visste att han skulle bli predikant men hade kategoriserat just missionsarbete som något där man brände tegel och byggde missionsstationer.

Det var inte förrän han hörde ÖM-missionären Bengt Sundberg undervisa om mission som tanken på att predika någon annan stans än i Sverige föddes hos Mats-Jan.

– Jag hade inte kopplat att till exempel T L Osborn var missionär. Jag hade läst hans böcker om crusades i Afrika och på andra ställen, men jag tänkte att han var någon sorts evangelist. På senare år har jag ju förstått att han var unik. Han kunde åka till en plats, sätta upp en plattform och predika i tre månader. Han började från scratch.

Det var i bibelskolebänken som fröet till att bli missionär föddes, och när Livets ord började med missionsresor i slutet på 80-talet blev det naturligt för Mats-Jan att åka med på teamresorna församlingen anordnade. Det fick kallelsen till missionsfältet att få ordentligt fäste.

Anna-Caisa höll själv på att studera till läkare och fick höra från omgivningen att det var ett bra yrkesval där man tjänar bra med pengar.

– Men ur mig kom det spontant att "jag ska nog jobba utomlands på någon missionsstation", säger Anna-Caisa och erkänner att det delvis var för att säga emot.

– Men världen har funnits för mig. Vi bodde i Australien när jag var liten och vi var en familj som reste väldigt mycket.

 

Så både Mats-Jan och Anna-Caisa hade lätt att följa med i den stora missionsvåg som gick fram i Livets ord 1990.

Tillsammans åkte de med sin första bebis på teamresor, in i det okända territoriet bakom järnridån. Baltikum och Ukraina.

– Jag minns att Livets ord 1991 skulle sända ut två missionärspar till Sibirien. Jag stod längst bak på barnvagnsraden och var så avundsjuk. En kompis berättade för mig sen att hon hade stått på ett annat ställe under mötet och tänkt "stackars dem". Jag kände bara "jag vill åka!", säger Anna-Caisa.

Efter flera teamresor och en och annan flyttplan som gick i stöpet så kom dagen då de fick frågan som skulle förändra deras liv.

– Carl-Gustaf Severin har betytt väldigt mycket för mig. Han hittade mig som predikant och skickade ut mig att predika. Han har spelat väldigt stor roll, berättar

Mats-Jan och minns sommarkonferensen på Livets ord 1992 när han passerade i korridoren förbi Carl-Gustaf Severins kontor. Där stod dörren öppen och Carl-Gustaf hejdade Mats-Jan:

"Mats-Jan, ni vill ju åka ut som missionärer. Vill ni åka till Ukraina?"

"Ja, det kan vi väl göra."

Sen var det bara så. Och det blev östra Ukraina och Svarta havet.

– Då var ju jag på väg till Ukraina i min hjärna, men jag glömde säga det till Caisa, skrattar Mats-Jan.

– Ett par veckor senare satt jag och fikade med en väninna i Livets ords cafeteria, berättar Anna-Caisa, och vi satt och pratade om att det var tråkigt att vår förra utresa inte blev av och att vi inte riktigt visste vad vi skulle göra nu.

– Så kom Carl-Gustaf fram och sa rakt ut: "Hur känns det nu då när ni ska åka till Ukraina?" "Ska vi?" svarade jag, och så fick jag reda på det, säger Anna-Caisa.

 

I augusti fick de frågan och i oktober landade de i Mariupol i Ukraina.

De var där för att Mats-Jan skulle arbeta som vakanspastor i en församling vars ordinarie pastor rest till Uppsala för att gå på Livets ords bibelskola.

– Det var väldigt fascinerande. Allt var ju helt nytt för oss och det var stora omställningar med språket och det var brist på matvaror överallt, berättar Mats-Jan och fortsätter:

– Vi hade en före detta bandit som var administratör i församlingen och han kunde svarta marknaden, men det kunde ta några dagar innan han hade hittat det vi behövde.

När de kom dit så reste de med Sovjetvisum i sina pass, då landet inte hade något eget visumsystem, än mindre någon ambassad i Sverige.

– Vi åkte hem i januari för att jag skulle föda vårt andra barn. När vi sen åkte tillbaka kunde vi inte komma in då Ukraina hade infört eget visumförfarande, och vi hade inte visum. Men de släppte in oss ändå eftersom de kände igen oss vid gränsen, berättar Anna-Caisa.

 

De stannade kvar i Mariupol fram till juni 1993, när de flyttade till Kharkov för att plantera en ny församling. Under den tiden växte församlingen från 80 till 600 medlemmar.

– Vi hade en kille som gick med megafon innan mötena på söndagarna och ropade: "Kom och hör nyheterna" och folk bara strömmade till, berättar Anna-Caisa.

– Ukraina hade varit helt ateistiskt, så att det var som att sälja vatten i öknen. Det fanns ett andligt vakuum och en identitetslöshet i Ukraina, säger Mats-Jan.

Han förklarar att det senare är något man kan se än i dag, då landet upplever sig som delat mellan den europeiska katolska världen och den ortodoxa världen.

Det har dessutom varit många slagfält i Ukraina, eftersom det ligger så geografiskt till, och det har inneburit att folket genom tiderna har lidit oerhört mycket.

– Det har format deras kultur och deras mentalitet, säger Mats-Jan.

Till Kharkov hade Livets ord skickat predikanter under året och i juni 1993 kom Carl-Gustaf Severin dit för att ha en stor kampanj på stadion.

– Efter det startades församlingen. Kampanjen hade en avgörande betydelse för att få igång någonting. Alla som blev frälsta på kampanjen kom inte till kyrkan, men många gjorde det, säger Mats-Jan.

– Det är ju de nyfrälsta som har kontakterna och berättar vidare, de som blivit helade som vittnar om det till sina vänner. Utan dem hade det inte blivit något.

Tiden i Ukraina, från 1992-1996, upplevde Söderbergs som väldigt expansiv och det andliga vakuumet som fanns berodde på att ukrainarna i grund och botten har en stor andlig hunger som inte kunde bli stillad under kommunistregimen.

– Det finns ett andligt arv i Ukraina som är svårt att förklara. Det är en blandning av evangelisk kraft och andlig ortodox mysticism i positiv bemärkelse. Man är öppen för andlighet, berättar Mats-Jan.

1996 flyttade Mats-Jan och Anna-Caisa vidare till nya fält. I Baku i Azerbajdzjan fick de vara med att se en underjordisk församling växa sig enorm och sedermera bli offentligt godkänd av staten.

Men 2010 återvände de till Kharkov för att hjälpa till i församlingen igen och var där i tre år. I dag är de båda engagerade i församlingen Hillsong Stockholm men engagemanget för de kristna i Ukraina lever kvar och den pågående konflikten i östra Ukraina har ökat på de känslorna.

– Jag har liksom gått omkring och varit sorgsen i över ett år nu över det som händer i Ukraina, för folket har inte förtjänat det som de går igenom, säger Mats-Jan.

Han pratar om blodbad och förföljelse och att de frikyrkokristna drabbas hårt.

I östra delarna av Ukraina som är kontrollerade av de rysk-stödda rebellerna så använder man Moskvapatriarkatets gren av den ortodoxa kyrkan som en förenande kraft, kanske i brist på att kunna förenas under till exempel kommunismen.

– Man måste ha nånting som definierar vilka man är och då blir Moskvapatriarkatet som en förenande massa, den renläriga tron. Då blir per definition ukrainsk-ortodoxa, grekisk-katolska och evangelikala fiender. De hotar lösa upp kittet som ska hålla ihop. Därför driver man med olika metoder ut dem från städerna, berättar Mats-Jan.

Det har gått så långt att det blivit skottpengar på pastorer.

– Det går olika rykten om hur stor belöningen är, men ändå, säger Mats-Jan.

 

De allra flesta kristna har flytt, inte till Ryssland som ligger närmast, utan till den del av Ukraina som kontrolleras av Kievregeringen.

Städer som Donetsk, Lugansk och nu även Mariupol till viss del, är helt stängda för officiella hjälpkanaler vilket innebär att det återigen råder stor brist, inte bara brinnande krig.

– Det är ingen som riktigt vet hur många kristna som fått sätta livet till. Samtidigt finns det riktiga hjältar som just nu, medan vi pratar, hjälper till att smuggla in mat och öppnar soppkök, berättar Mats-Jan.

Men situationen är väldigt riskabel för dem som gör det här jobbet. Det handlar främst om pastorer som, när det var som allra väst, blev tvungna att fly för sina liv, men som nu återvänder och smyger sig in i regionerna igen för att hjälpa folket.

 

Konflikten har också fått de kristna att förena sig ännu mer än förut. För ett par år sedan skedde en delning i Livets ords arbete i Donetsk och Ukraina vilket skapade en del motsättningar mellan grupperna. Nu börjar de motsättningarna rivas ner genom att man måste hjälpa varandra på olika sätt för att överleva.

– Helt plötsligt mjukas det som varit så känsligt upp och man säger "nu gör vi det här tillsammans" och det är ju positivt, säger Anna-Caisa.

 

Behovet av mat och förnödenheter är stort, samtidigt som ukrainarna är mästare på att klara sig med väldigt lite.

Mats-Jan och Anna-Caisa har vid flera tillfällen gjort olika insamlingar och kunnat skicka in några tusen dollar till dem som gör insatser.

Och pengarna når fram. Det kan vara familjer som behöver en grundplåt för att klara av hyran på den plats de flytt till (hyresvärdar tar nämligen ut ockerhyror när de hör att folket kommer från den konfliktdrabbade delen av Ukraina) eller att en familj får mat på bordet under en månad.

I slutet av mars kommer Mats-Jan åka till Kharkov igen och tänker göra som han gjort redan tidigare: Ge en uppmaning på Facebook att svenska kristna ska hjälpa till på det sätt man just nu kan hjälpa till bäst.

– Att komma tomhänt ner dit igen det går inte. Ukrainarna har alltid delat med sig av det de har och de tar det sista de har för att ge. Det känns i hjärtat om vi inte hjälper dem nu när vi har det bra här i Sverige. Är man tusen personer som ger hundra kronor så är det väldigt mycket pengar och man kan hjälpa många människor.

– Det skulle vara en sån otrolig hjälp och en otrolig kärlekshandling som skulle ge dem en moralisk boost, att de får känna att det finns de som bryr sig.

– Vi måste komma ihåg att de som vi pratar om är våra närmsta bröder och systrar: Pingstvänner, baptister och trosrörelsefolk. De är som vi, men lider något oerhört, säger Mats-Jan.

Samuel Björk
samuel.bjork@varldenidag.se

Var lugn – jordens resurser kommer att räcka till för alla

Ledare Att världens befolkning växer framställs ofta som ett hot mot mänskligheten. Men för oss som tror... torsdag 6/5 00:10

Tänk om värme blev den känsla människor associerar till när de tänker på kristna?

Ledarkrönika I vår församling har vi tre värderingsord som vi håller högt. De tre orden är: varmt, relevant och... torsdag 6/5 00:00

Israel beskylls för apartheid 200 gånger i spridd rapport

Israelkommentar Human Rights Watch (HRW) är en ekonomiskt och partipolitiskt oberoende människorättsorganisation,...
Podcasts
Följ Världen idag i sociala medier