Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.
Psaltaren 73:26

Världen idag

Flyktingar kliver på tåget till Wien i den ungerska gränsstaden Hegyeshalom. Foto: Arash Asadi

De drömmer om en framtid i Europa

En syrisk jurist och en afghansk 17-åring. Båda tillfälligt boende utanför en stor tågstation i centrala Budapest. Båda med drömmar om ett nytt liv i Europa.

Nyheter · Publicerad 13:29, 11 sep 2015

Han är jurist, 35-årige Muhammad. I åtta år pluggade han på universitet i Damaskus för att ta sin kandidatexamen.

Nu är han flykting från inbördeskrigets Syrien.

Förra fredagen stod han i en lång matutdelningskö vid Östra järnvägsstationen i Budapest. I två dagar hade han bott utomhus vid stationen.

Muhammad, som inte ville bli fotad eller ha sitt efternamn i den här artikeln, berättade om sin flykt från Syrien.

– I Syrien var mitt liv i fara. Jag har förlorat mitt hus, jag har förlorat mitt jobb. Jag har förlorat allt i kriget, sa han.

I ett och ett halv år bodde han i Turkiet. Genom osäkra jobb som säljare skrapade han ihop 250 dollar i månaden. 100 av dem gick till tak över huvudet varje månad. I ett litet hus på tre rum bodde Muhammad ihop med 14 andra personer.

– Ibland kunde vi vara totalt 22 personer i det lilla huset.

Muhammad bestämde sig för att betala 1 200 dollar till en smugglare och låta sig transporteras till Grekland i en gummibåt över havet.

– Vi var 41 personer i den lilla båten. Resan tog fyra och en halv timme.

Var du rädd?

– Jag var väldigt rädd. Väldigt, väldigt rädd. Det var de svåraste timmarna i mitt liv. Jag vet inte hur jag klarade det.

Du kunde ju ha dött i havet. Varför gjorde du resan?

– Ja, det kunde jag. Men jag var redan död i livet. Jag har förlorat allt jag hade. Andra syrier i båten hade även förlorat människor de älskade – kanske en pappa eller en dotter. Så om vi hade dött i vattnet, no problem, då hade vi kommit till ett bättre liv.

Är du ensam under din flykt?

– Ja, jag är ensam. Min familj har tagit sig till Jordanien. Min syster bor i Sverige sedan många år. Jag frågade henne om hon kunde hjälpa mig att komma till Sverige. Men nej, sa hon, det går inte. Sådana är reglerna i Sverige.

Där i matkön berättade Muhammad att han ville ta sig till Tyskland för att bygga upp sitt liv på nytt.

– Jag ska skaffa ett jobb, bilda en egen familj. Jag tänker inte få pengar av någon, jag ska jobba, jag är hård mot mig själv. Om jag får chansen vill jag också vidareutbilda mig i internationell rätt.

När Muhammad och jag stod och pratade visste han inte hur länge han skulle bli kvar på tågstationen.

Dagen innan hade Ungerns premiärminister Viktor Orbán förklarat varför han inte ville släppa igenom flyktingarna till Västeuropa: de flesta av dem är muslimer och inte kristna.

– Jag avskyr IS och al-Qaida. De flesta muslimer avskyr dem mer än europeerna gör det. Vi är inte som den ungerske premiärministern tror.

Matkön stod still i 20 minuter, sedan var utdelningen slut. Det gör inget, sa Muhammad och ryckte på axlarna över att han inte fått något.

Sedan skiljdes vi åt.

Några timmar senare kom beskedet att Ungern börjar släppa igenom de tusentals flyktingarna i Budapest till Österrike och Tyskland.

* * *

Natten mot måndag, några minuter efter midnatt. Ett litet tält håller på att sättas upp vid Östra järnvägsstationen av 17-årige Mohsen och hans afghanska kompisar. I tältet ska de sova innan resan mot Wien kan fortsätta på morgonen.

Mohsen, afghan som bott i Iran med sin familj under större delen av sitt liv, säger samma sak som de många andra afghanska pojkar från Iran jag mött i Budapest de senaste dagarna: där är vi mer eller mindre helt ställda utanför samhällssystemet.

Alla afghaner, både de som bott i Iran och de som bott i Afghanistan, har berättat om den livsfarliga resan i luftpumpad gummibåt över Medelhavets vågor.

Jag har undrat vad som fått dem att riskera sina liv för att komma till Europa.

En afghansk kille svarade snabbt och med en underton av vemod:

– Jag vill kunna börja känna mig som människa, känna att jag har en identitet.

Mohsen har vandrat i flera dagar genom Grekland, Makedonien, Serbien och nu Ungern. Han är trött och orkar inte låta sig intervjuas av en journalist.

Ändå uppstår ett samtal mellan oss.

Han har just berättat att gränspolisen sköt mot honom och de andra afghaner som gick över gränsen till Turkiet. Jag frågar om jag får spela in det han säger, när vi ändå står och pratar. Det går bra. Men efternamnet får inte stå i tidningen. Inte heller vill han bli fotad.

Du sa att gränspolisen sköt mot er...

– Ja, när vi gick över gränsen till Turkiet sköt de mot oss. I fyra nätter sov vi i bergen innan vi började gå mot gränsen. Vi hade hört att det var extra oroligt vid gränsen just då och väntade på att det skulle lugna ner sig lite. När vi närmade oss gränsen blev vi upptäckta av gränspolisen. De sköt några varningsskott i luften, sedan siktade de på oss och sköt. Men vi klarade oss, vi kom in i Turkiet.

Hur var båtresan till Grekland?

– Vi var 50 personer i gummibåten. Vågorna gick höga, båten tog in en del vatten. Risken att dö var 70-procentig. Två gånger har jag stirrat döden i vitögat för att ta mig hit: en gång vid den turkiska gränsen när de sköt, och en gång på havet.

Hur har resan fortsatt från Grekland?

– Därifrån tog vi oss till Makedonien och Serbien. Där var det inga problem, gränspolisen var hjälpsam. Här i Ungern sattes vi i ett läger där fingeravtrycken registrerades. Sedan släppte de oss. Och nu ska vi sova här på stationen för att köpa tågbiljetter i morgon bitti.

Vilket land vill du till?

– Jag vet inte, får se vilket land som tar emot mig. Vilka länder gör det? Finns det någon risk att jag blir deporterad? Alltså, all den plåga jag gått igenom – kan den vara förgäves? Jag hoppas inte det.

Men det är inget särskilt land som du vill komma till?

– Nej. Jag har hört att Sverige är fullt nu och att de inte tar emot oss. Samma sak med Tyskland. Eller jo, förresten, jag har hört att Tyskland är det enda land som fortfarande tar emot oss. Jag måste kolla upp det.

Hur var ditt liv i Iran?

– Det var väldigt svårt. Hur ska jag förklara det, för mig som afghan … Det var svårt att få jobba, svårt att få plugga. Jag hade en legitimation, men i praktiken var den inte till någon nytta. Jag fick inte ens skaffa ett eget sim-kort. Hela min familj har det väldigt svårt, ibland har vi inte ens haft mat att äta.

Hur tänker du dig din framtid i Europa?

– Jag drömmer om en ljus framtid, ett stillsamt liv. Jag drömmer om att börja studera till läkare. Jag hoppas kunna bilda en egen familj i framtiden. Den här resan gör jag för att mitt liv inte ska vara meningslöst.

* * *

Om Mohsen kom iväg till Wien, och var han befinner sig just nu, vet jag inte.

Med Muhammad tog jag kontakt i måndags för att höra om han kommit fram till Tyskland.

– Ja, min vän, jag är i Tyskland, skrev han och la till en glad smiley.

I tisdags inleddes processen där Tyskland prövar hans asylskäl.

– Jag hoppas att det går snabbt, och att jag inte skickas tillbaka till Ungern.

Arash Asadi
arash.asadi@varldenidag.se

Vad är Palestina och vilka är palestinierna?

Israelkommentar Ofta talas det om ”palestinierna” som om de vore ursprungsbefolkningen i det som är dagens Israel. Men detta, som så mycket annat när det gäller...

Ger miljoner för ökad judisk säkerhet i Malmö

Samhälle. Judiska församlingen i Malmö får 40 miljoner kronor av företagsledarna Lennart Blecher och Dan Olofsson för att kunna öka säkerheten, rapporterar...