Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.
Psaltaren 73:26

Världen idag

"Jag har känt ett behov av att försöka samla pingströrelsen, lite större enhet, lite större självkänsla och självförtroende", säger Pelle Hörnmark. Foto: Samuel Björk

”Besjälad” av att nå ut med budskapet om Jesus

Under pingströrelsens rådslag i våras meddelade föreståndaren Pelle Hörnmark att han inte kommer stå till förfogande för en ny period när det nästa år är dags för föreståndarval igen.I en stor intervju berättar han nu för Världen idag om vad som präglat tiden och vilka skiften som han ser att rörelsen gått igenom.

Nyheter · Publicerad 10:32, 15 jun 2015

2008 valdes Pelle Hörnmark till den andra i raden av föreståndare för Pingst - fria församlingar i samverkan. Han efterträdde då den tidigare pastorn i Filadelfiakyrkan i Stockholm, Sten-Gunnar Hedin, och har sedan dess fått vara med och se stora förändringar i arbetssättet inom rörelsen. Men han är också övertygad om att kärnan i rörelsen ligger fast – ivern att sprida evangeliet och att själv få en erfarenhet av Anden för att sedan dela med sig av den erfarenheten.

Det är för tidigt för en utvärdering av tiden som föreståndare, säger han, men under intervjun nämner han några saker som han är glad att få ha varit med och fört fram.

En av dem, vilket också varit det tydligaste signumet för Pelle Hörnmarks ledarskap, är önskan om att samla rörelsen.

– Jag har känt ett behov av att försöka samla pingströrelsen, lite större enhet, lite större självkänsla och självförtroende, säger han.

Nätverk har startats inom Pingst, men samtidigt har även andra initiativ och rörelser sprungit fram som går in i det svenska pingstsammanhanget men som också rör sig in i andra sammanhang. Går det bra att hålla ihop det, kan man undra?

– Pingst är en klurig rörelse att hålla ihop. Det finns mycket entreprenörskap, vilja och energi och jag älskar det. Det passar mig att det är lite vilda västern, jag trivs i en miljö där det inte finns några självklara knappar att trycka på för att fatta beslut.

Pelle Hörnmark konstaterar att det bygger på relationer, att man känner och vill något tillsammans.

– Jag trivs med den modellen, men det är klart att vän av ordning blir mer frustrerad, säger han.

Och detsamma gäller kanske för dem som står utanför rörelsen och försöker förstå den.

– Informaliteten är ibland svår att förhålla sig till, och jag kan förstå att det inte är enkelt. Det är inte riktigt linjära beslutsformer och organisationer i pingströrelsen.

Flera nya kyrkor har kommit till, och bland de största nyheterna var när den australiska pingstförsamlingen Hillsong öppnade en utpost i Stockholm 2009 i dåvarande Passion church. Pelle Hörnmark menar att Hillsong betytt mycket för pingströrelsen över hela världen.

– Alla de kyrkor som har visat ett annat sätt att vara, att man kan förpacka pingstbudskapet på ett kulturellt relevant sätt, betyder väldigt mycket. Jag är glad för de intrycken och det som de har varit med och förmedlat, säger han, och nämner Malmöförsamlingen United som ett exempel på en församling som var banbrytare i att tänka nya tankar och se saker på ett annat sätt.

– Nya församlingar som uppstått under den här tiden har betytt väldigt mycket och jag är jättetacksam för dem.

Det här med församlingsplantering har traditionellt sett varit nästan tabu i pingströrelsen?
– Man kan säga att den etablerade pingströrelsen har uppfattningen att det räcker med en pingstförsamling i varje stad. Det är en förställning som har brutits under den här tiden. Det vill säga, de församlingar som startats tidigare har startats mycket utifrån missförstånd, oenighet och splittring. Skillnaden nu är att vi på ett mycket tydligare, strukturellt och gemensamt sätt säger att det inte bara är okej att starta församling utan det är nödvändigt och önskvärt att göra det. Det uppfattar jag att det finns total enighet kring i dag inom pingströrelsen.

Att få vara med och se ett sådant paradigmskifte har skänkt mycket glädje till Pelle.

– För mig är inte församlingsplanteringar i sig det viktiga, jag bara konstaterar att undersökningar runt om i världen visar att nya församlingar har lättare att kommunicera till icke-troende och får i högre grad vara med och vinna nya människor för Jesus. För mig är inte församlingsplanteringen grejen utan det visar sig vara ett bra redskap för att kommunicera evangeliet med fler människor, och det är det som är grunden för mig. Jag är helt besjälad av att budskapet om Jesus ska nå så många människor som möjligt, och det är vårt stora uppdrag.

Andra förändringar under Pelle Hörnmarks föreståndartid är att predikantveckan lades på hyllan och ersattes av en årlig konferens för det nystartade nätverket Pingst Pastor.

Många pastorer som varit med länge inom rörelsen uttryckte sorg över att predikantveckan försvann. Pelle Hörnmark har förståelse för det och menar att det finns något i den gamla predikantveckan som man måste återupptäcka.

– Jag tror att vi har skapat nya mötesplatser som har betytt väldigt mycket, men det fanns ett moment av det gemensamma samtalet där vi bryter ideologiska och teologiska frågor, som vi behöver återvinna. Så jag uppfattar att de som är kritiska till att predikantveckan försvann är det för att samtalsplatsen försvann. Där menar jag att det finns något som vi behöver hitta, säger han.

Han är inte säker på om det i dagens läge nödvändigtvis är just i pastorsgemenskapen som det samtalet ska föras.

– För mig är det inte kanske enbart en pastorsfråga utan en ledarfråga, och det innefattar även församlingsledningarna, det yttersta ledarskapet i våra församlingar. Men att hitta formerna för dialogen och samtalet är viktigt, och där finns något som gick förlorat.

Däremot tror han att det nya pastorsnätverket fått betyda mycket genom att det hjälper pastorer att förhålla sig till en sorts form.
– I och med regionledare och processgrupper har vi på ett mer praktiskt sätt hittat former för något som alltid har existerat och jag uppfattar det här greppet som inget annat än att vi försöker värna om omsorgen. Att inte bara lita på att en predikant i en församling hittar in och hittar sina relationer, utan att man faktiskt tydligt erbjuder farbara vägar för pastorsgemenskapen, det är jag otroligt glad över.

Nyligen gick pingstprofilen Peter Halldorf ut i tidningen Dagen och efterlyste en kvinnlig efterträdare till Pelle Hörnmark. Han pekade på att pingströrelsen traditionellt varit normbrytande, men såg samtidigt problem i rörelsen, där kvinnliga pastorer och föreståndare inte känner sig välkomna.

– När man tittar på våra föreståndarfunktioner, de som leder församlingarna, då är det fortfarande en väldigt liten del som är kvinnor. Det finns något i vårt sätt att vara, i vår kultur, som inte riktigt främjar det. Men jag får väldigt sällan känslan av att de är ovälkomna, men det kan bygga på att jag rör mig i de sammanhang där de som är med är med och jag inte möter dem som inte är med.

Vad kan man göra för att komma vidare, finns det en norm som behöver brytas?
– Ja, de säger det. Svårigheten är att när man sitter mitt i den normen, medelålders och man, så ser man inte riktigt problemet. Men jag hör att de finns och jag har bara uppmuntrat dem som ser det att både ge mig och andra råd om hur vi kan göra. Där får jag och alla andra vara med och ta ansvar, men man är inte riktigt klarsynt när man är mitt i normen – det ska man veta.

I samtalen kring frågan om kvinnliga församlingsledare finns även en teologisk aspekt. Många har svårt att få ihop den öppenheten med vad Bibeln säger. Där menar Pelle att upp till 90 procent av församlingarna i pingströrelsen inte tar någon hänsyn till kön när det gäller fördelning av uppgifter, men konstaterar samtidigt att det finns de församlingar som läser Bibeln på ett annat sätt, och att det sättet stämmer överens med hur den största delen av kristenheten i världen faktiskt ser på frågan.

– Där uppfattar jag att pingströrelsen förhåller sig mycket friare till det, det finns ett större fokus på att man har gåvan och kallelsen i sitt liv. Sedan har vi också ägnat en hel del tid åt att läsa de här skriftställena och vårt teologiska nätverk har jobbat med texterna, så vi har försökt förhålla oss bibliskt till den här utmaningen.

Debatten nyligen kring hur homosexuell samlevnad och medlemskap i pingstförsamlingar går ihop, menar Pelle har varit en svår debatt och som han hade önskat hanterats på ett lite annorlunda sätt av dem som ville diskutera.

– Sexualiteten är identitetsskapande i mycket högre grad i vår tillvaro i dag jämfört med hur det historiskt sett ut. Det gör att det blir så svårt att föra de diskussionerna i medier och jag önskar att vi mycket mer i lågmälda samtal och i mötet med människor jobbat och hanterat de frågorna. Det är en pastoral fråga. Jag uppfattar att om man vill läsa Bibeln som det står så tycker jag att den är ganska så klar med att det är i äktenskapets trygghet som sexualiteten välsignas. Det är inte idealet som är den stora utmaningen, utan den ligger i på vilket sätt och med vilket tonläge man hanterar frågorna. Det kan vara svårt att hålla isär vad som är människans värde och identitet och vad som är en teologisk uppfattning.

Är det inte viktigt att ta ställning, visa hur man förhåller sig?
– Jag tror att det är viktigt. Däremot är jag inte säker på att det alltid är de snabba svaren, eller det som är mest högljutt i en skrift, som i längden kommer att hjälpa människor. Jag uppfattar att evangeliet lyfter och hjälper människor. Det är inte framför allt en packe dogmer och regler, utan det är en frihetsrörelse. Där tror jag att det som står i Guds ord är sanning, och är till hjälp för oss. Men i den här frågan så är det inte teologin som är det utmanande utan det är tonläget och förhållningssättet.

Pingströrelsen är en väckelserörelse och Pelle Hörnmark tillhör dem som tror att man är i fortsatt stort behov av väckelse, inte minst inåt.

– Jag tror att det som håller oss samman och som är livgivande är att vi har fått samma Ande att dricka ur, det är ett Andens verk. Det är inte ett antal rationella och begripliga förklaringsmodeller av teologiska fundament, utan pingströrelsen har framför allt fötts ur en andlig längtan, av egna erfarenheter, men också en längtan att den erfarenheten måste få delas med andra. Jag önskar att vi skulle identifiera oss själva som ett törstande och längtande folk.
Under Pelles tid vid rodret har också det ekumeniska landskapet förändrats och relationen mellan pingst- och trosrörelsen har normaliserats, vilket gläder Pelle.

– Vi har under de senaste 25 åren hunnit säga ett och annat om varandra. Det hade vi ett samtal om för ett antal år sedan, tillsammans med ledare från båda rörelserna. Vi pratade igenom det och kände att vi lade det bakom oss. Jag tror inte att det är något som bara händer, det var en vilja som fanns hos Ulf Ekman som var där då, hos mig, Sten-Gunnar Hedin och Jack-Tommy Ardenfors som också var involverad. Jag uppfattar att det i dag är helt oproblematiskt.

Det måste ju kännas väldigt positivt?
– Ja, jag tycker det. Men man ska också veta att det finns människor i trosrörelsen som är där för att de är besvikna på pingströrelsen, och tvärt om. För en människa som inte är bränd på det ena eller det andra så känns detta bara bra, medan någon annan fortfarande kämpar med detta. Jag menar att den här respekten och kärleken till allt Guds folk inte är något tillval. Vi har inte rätt att välja bort det.

Nu väntar ett knappt år innan en ny föreståndare väljs och Pelle Hörnmark berättar att han har några saker han vill få gjort innan dess. Men han vill inte berätta vad det är. Och sen var det detta med utvärderingen.

– Det ska jag göra den 1-9 maj nästa år, det blir det absolut sista jag gör, skrattar Pelle.

Vad ska du göra sedan?
– Jag har inte en aning. Det är helt oskrivet vad Tina och jag ska ägna oss åt framöver. Det är inte första gången Gud har sagt till mig att sluta innan han har sagt börja. Jag bestämde mig till exempel för att sluta i Pingstkyrkan i Jönköping innan jag fick frågan om att bli föreståndare för pingströrelsen. Så det är med lite sorg i hjärtat som jag har sagt det jag sagt, för jag trivs väldigt bra med det jag gör nu. Jag älskar det och jag älskar pingströrelsen. Men jag känner mig helt lugn och trygg och förvissad om att det kommer bli bra framöver, men jag vet inte allt.

Till sist, vad vill du säga till vännerna på Nyhemsveckan?
– Gläds över gemenskapen och relationerna. Längta efter andlig förnyelse och bli påmind om vårt stora uppdrag.

Samuel Björk
samuel.bjork@varldenidag.se 

KD:s fall från tydlighet till förvirring

Ledare Väljarnas val av parti avgörs främst av två faktorer: Antingen uppskattar man partiets ideologi och politiska förslag, eller också har man förtroende...

En riskfylld årstid för människans bästa vän

En halväten kryddig korv, giftiga alger och varma bilar. Sommaren är härlig, men kan också bli farlig för våra fyrfota vänner. Det här ska du som...