– Tanken att ta livet av barn är så gräslig, säger Mikaela Luthman, överläkare vid Stockholms sjukhem och med lång erfarenhet av att arbeta med vård i livets slutskede.
– Jag har inget etiskt problem med att avbryta livsuppehållande behandling på ett barn. Men det är en väsensstor skillnad mellan det och att ge en dödande spruta.
Den lag som röstades igenom i det belgiska parlamentet förra veckan säger att det framöver inte bara ska vara lagligt för en läkare att hjälpa en vuxen att dö, utan även en minderårig. Dock måste en rad villkor vara uppfyllda: barnet ska vara svårt sjukt, lida av svåra fysiska smärtor, vara bortom medicinsk behandling och nära döden, och fullt medvetet om vad en begäran om dödshjälp innebär. Dessutom ska barnets begäran godkännas av både föräldrar och läkarteam.
Den belgiska läkarkåren har varit delad i debatten om lagen, som verkar ha ett brett stöd bland allmänheten. Bland annat har man ifrågasatt hur man ska kunna bedöma att ett barn är medvetet nog att fatta ett beslut om att leva vidare eller inte.
Mikaela Luthman håller med i kritiken.
– Barn är inte beslutskapabla på det sättet. Och det är totalt vansinnigt att de ska få fatta beslut om sin död när de inte är myndiga att besluta om andra saker i sina liv, säger Mikaela Luthman.
– Däremot finns det gott om vittnesmål om hur barn känner inför att dö när de till exemel vårdas på en canceravdelning. De kan uppleva att ingen säger hur det egentligen är, trots att folk runt omkring är ledsna. Men det måste man göra, för barn kan ta till sig den kunskapen.
Enligt Mikaela Luthman finns det ingen vilja inom hennes profession att legalisera dödshjälp i Sverige – särskilt när det återstår såpass mycket att göra inom både den medicinska och den palliativa (smärtlindrande) vården.
– Vi har haft en livlig debatt på mejlen om den belgiska lagen bland kuratorer och läkare här på avdelningen, och alla som yttrat sig har varit kraftigt emot detta, säger hon.
– Det som är ett stort bekymmer för oss är snarare alla de patienter som vill ha mer behandling för att kunna leva vidare, och inte kan få det.
Mikaela Luthman berättar att hon sett hur svårt sjuka människor har kunnat få en god livskvalitet i livets slutskede, till exempel tack vare antidepressiva mediciner.
– Man kan nästan alltid göra något, säger hon.
– Jag brukar ofta säga att de här opinionsmätningarna om dödshjälp inte har något värde om de görs bland friska personer. En ung och frisk människa kan säga att hon hellre vill dö än att förlora sina ben. Men är man i den situationen kan det vara ren och skär lycka att bara sitta på balkongen i solen.
Ett av argumenten för lagen i Belgien var att en del minderåriga patienter redan får hjälp att dö, fast utanför lagens råmärken. Även i Sverige talas det ibland om att det skulle förekomma aktiv dödshjälp i en slags gråzon inom den smärtlindande vården.
– Jag tror inte det förekommer att man förkortar livet med berått mod, säger Mikaela Luthman.
– Dels är det faktiskt svårt att ta livet av någon med morfin som redan står på morfin, och dels är det så att adekvat smärtlindring och rätt behandling snarare hjälper människor att leva lite längre.
Eva Janzon
eva.janzon@varldenidag.se