Och detta evangelium om riket ska förkunnas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk.
Matteusevangeliet 24:1

Världen idag

Anklagelserna om främlingsfientlighet är falska och ohederliga

Svenska evangeliska alliansen, SEA, torgför främlingsfientlighet, det menar tre personer i en debattartikel där man går till angrepp mot hur islam beskrivs i texter som finns på organisationens hemsida.- Vi står för motsatsen till främlingsfientlighet, säger generalsekreteraren Stefan Gustavsson till Världen idag.

Nyheter · Publicerad 00:00, 30 aug 2012

Kritiken mot SEA framförs i en debattartikel i tidningen Dagen undertecknad av Kristian Steiner, fredsforskare vid Malmö högskola, Anders P Lundberg, sociolog vid Linnéuniversitetet och Per Hammarström, historiker vid Mittuniversitetet. De presenterar sig som evangelikala kristna som känner ett ansvar att lyfta fram det de menar är främlingsfientliga åsikter som sprids via SEA.

Man hänvisar till texter som finns att läsa i nyhetsarkivet på organisationens hemsida och menar att SEA där målar upp "en bild av hur muslimer i dagens Europa tar över bostadsområden, trakasserar kristna, tillämpar sharialagar, förtrycker kvinnor och hotar politiker. Integrationen av muslimerna har misslyckats, något som kopplas till den ´smygislamisering´ som pågår. Denna invasion pågår ´medan Europa sover´, och med politikernas goda minne. ´Medan politiker tassar tyst omkring i det politiskt korrekta rummet så islamiseras Europa´, heter det", skriver man och menar att alarmistiska och konspiratoriska budskap som målar fiendebilder är "så långt ifrån evangeliska man kan komma".

Stefan Gustavsson kallar på sin blogg texten något av det mesta ohederliga han läst från kristna debattörer och menar att det är en klipp- och klistra-artikel där man ryckt meningar och uttryck ur sitt sammanhang för att skapa den fiendebild man önskar och för att kritik av islam ska framstå som kritik av muslimer.
- Vi har de senaste åren arbetat intensivt med frågor om religionsfrihet och öppna pluralistiska samhällen där alla har rätt till sin övertygelse. Vi har publicerat starkt antirasistiska texter och översatt Kapstadsöverenskommelsen som går emot främlingsfientlighet. Vi har lyft upp den kristnes uppdrag att välkomna främlingen, flyktingen och den svage. Kritiken bygger på bristande analysförmåga, menar han.

Har du inte någon förståelse för att man har kunnat dra dessa slutsatser utifrån de texter de hänvisar till?
- Nej, inte om man sätter in det i sitt sammanhang. En text måste förstås utifrån en kontext och det här är ingen rimlig tolkning av de få meningar de hänvisar till, säger han och påpekar att Mats Tunehag, styrelseledamot i SEA som skrivit texterna som kritiseras, i många år engagerat sig för mänskliga rättigheter och religionsfrihet runt om i världen.

Det naturliga vore enligt Gustavsson att ta kontakt med författaren och be honom förklara sig.
- Det är ohederligt att smeta på en hel organisation värderingar vi inte har, så för man inte ett intellektuellt samtal.
- Vi jobbar bland annat med opinionsbildning och då rör man sig på idéplanet och vi analyserar och kritiserar till exempel humanism, ateism och islam, det är inte detsamma som påhopp på enskilda personer.

Per Hammarström, en av artikelförfattarna, skriver här om bakgrunden till deras debattinlägg. SEA:s styrelseordförande Stefan Swärd svarar på kritiken på sin blogg.

Det sekulära och avkristnade samhället verkar ändå ha nått vägs ände, menar Stefan Swärd. När livet riktigt krisar går man hellre till en kyrka än till en ateistisk samtalsgrupp. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT

Andlig förnyelse i ett andligt tufft klimat

Ledare · Publicerad 00:00, 16 nov 2019

En fråga och en debatt som ständigt engagerar kristna är frågan om väckelse och andlig förnyelse.

Det finns många ord för att beskriva andliga förändringar. Ett akademiskt klingande ord är att vi lever i ett postsekulärt samhälle. Påkristning i stället för avkristning har lanserats. Ofta har det spekulerats i ökat intresse för andlighet och kristen tro. När kändisar blir kristna och offentligt går ut med sitt vittnesbörd brukar detta ofta tolkas bland kristna som ett tecken på ett andligt uppvaknande.

Samtidigt konstateras att de internationella mätningarna visar att Sverige är världsledande när det gäller att vara sekulärt, med bristande gudstro och aktiv andlighet. Jämför man Sverige och USA har det varit, och är, enorma skillnader, och andelen aktiva kristna bland befolkningen har varit, och är, cirka tio gånger fler bland amerikaner än bland svenskar.

Amerikanska mätningar visar dock att det kristna engagemanget är på kraftig nedgång i USA, framför allt i den unga generationen.

Jag tror att trenderna är inte helt entydiga, och det finns strömningar som går i olika riktningar.

Vi måste erkänna att det är ett tufft andligt klimat i Sverige. All statistik visar att det är betydligt mindre andel av befolkningen som besöker Svenska kyrkans gudstjänster i dag i jämförelse med för hundra år sedan. Det är betydligt färre som är medlemmar i en frikyrka i dag än för hundra år sedan.

Trots att vi kristna ständigt söker efter öppningar och ljus i mörkret, måste man konstatera att den breda majoriteten i Sverige är ateister, agnostiker eller religiöst ganska likgiltiga.

Min praktiska erfarenhet av praktisk mission och evangelisation på lokal nivå visar att det är få människor som är aktivt intresserade av kristen tro och den verksamhet vi bedriver i våra församlingar. Överlag bedriver kyrkorna i Sverige verksamhet för de redan frälsta.

Vi måste också erkänna att det andliga intresset är ganska svalt hos den breda allmänheten. Det beror inte på att vi i kyrkorna har för dåliga metoder eller gör saker och ting fel; det beror helt enkelt på att tro och andlighet inte står högt i kurs bland majoriteten av svenskar.

Bilden är dock inte nattsvart. Bland de utrikes födda finns mycket högre nivå av andlighet och gudstro. Den omfattande invandringen har förändrat bilden i positiv riktning. En annan aspekt av invandringen är att islam kraftigt har ökat i Sverige.

Det finns också en oroande tendens över att invandrare som kommer till Sverige som brinnande kristna drabbas av svensk sekularisering och materialism efter en del år i Sverige.

Samtidigt har det sekulära och avkristnade samhället nått vägs ände. De grundläggande svaren på de djupaste livsfrågorna får man inte svar på. När livet riktigt krisar går man hellre till en kyrka än till en ateistisk samtalsgrupp. Man behöver komma ihåg att prognosen 1960 var att kristendomen skulle vara utdöd i Sverige inom 50 år. Den profetian har inte gått i uppfyllelse.

Det må vara hårt eller öppet, sekulärt eller postsekulärt, väckelse på gång eller hårt andligt klimat – Jesus är densamme. Hans löften står fast. Han har lovat att svara på sitt folks böner.

Lösningen finns inte i lagstiftning, lösningen finns inte i politiken. Lösningen finns inte heller i hur vi kristna organiserar oss. Vårt enda hopp och möjlighet är Kristus. Han är kyrkans herre, stjärna och medelpunkt.

Utmaningen är att be till Gud om arbetare till skörden. Den är mogen. Som kristna ska vi inte gripas av missmod och vanmakt. Låt oss i stället uppfyllas av tro och den helige Ande!

Man behöver komma ihåg att prognosen 1960 var att kristendomen skulle vara utdöd i Sverige inom 50 år. Den profetian har inte gått i uppfyllelse.

Vi måste våga tala om sex.

Ledarkrönika · Publicerad 00:00, 14 nov 2019

Sexualiteten har alltid varit ett hett ämne. De senaste årtiondena har dess temperatur däremot ökat så pass drastiskt att vi i dag som ledare, kyrkor och samfund behöver tänka till rejält kring hur vi ska förhålla oss till den i förkunnelse och församlingsliv.

I den här delikata situationen finns det tre stora fallgropar, tre förhållningssätt vi som församlingar kan välja, som var och en på olika sätt skulle få allvarliga konsekvenser.

1. Vi säger något annat än vad Bibeln säger.

Dagens intensiva idiotförklarande av alla som på något sätt talar om ramar, normer, regler, rätt och fel inom sexualiteten, lägger naturligtvis en stark press på kyrkan att ändra sitt förhållningssätt för att inte upplevas föråldrad och mossig. Där föds tendensen att retirera till en betoning av allmänna bibelverser om kärlek, och tydligt undvika de mer specifika om hur denna kärlek ska levas ut.

Djupast sett går detta tillbaka till ett förändrat förhållningssätt till Gudsordet. Så länge vi ställer oss själva i mitten och låter skriften rotera runt oss, kommer vi enbart att leta efter – och acceptera – de bibelord som stämmer överens med hur vi redan har bestämt oss för att saker och ting ska vara.

Men när vi ställer bibelordet i mitten och väljer att själva snurra runt det, kommer vi visserligen inte alltid att ha de enklaste svaren eller de populäraste åsikterna. Men de som sätter oss fria.

Med detta perspektiv kommer vi inte till någon annan slutsats än densamma som hela den världsvida kristna kyrkan grundläggande har haft angående sexualiteten i tvåtusen år: att den är en gåva från Gud, men att forumet för den är äktenskapet mellan man och kvinna.

2. Vi säger rätt sak på fel sätt.

Sexualiteten bär i sig en komplexitet som gör den känslig att tala om. Det krävs en viktig balans mellan Bibelns tydliga budskap och respekten för den enskilde som lika älskad av Gud oavsett sitt sexuella uttryck. Tappar vi den balansen kommer vi att andas mer präktighet och självgodhet än kärlek.

Det kan aldrig försvaras, och det är värt att komma ihåg att samma bibelord som nämner exempelvis homosexualitet som synd, också nämner förtal.

Den grupp av människor som Jesus uttalade sig hårdast om – fariséerna – var den som just präglades av religiös stolhet och gärna pekade finger mot alla utom sig själva.

Jesus själv är vårt största föredöme här. Att han var ”full av nåd och sanning” (Joh 1:14) också när det gäller människor som syndat sexuellt, visar sig så tydligt och vackert i mötet med kvinnan som begått äktenskapsbrott (Joh 8). ”Inte heller jag dömer dig” är nåden, upprättelsen och nystarten. ”Gå, och synda inte mer” är sanningen, tydligheten kring rätt och fel, och att nåden aldrig legaliserar synd.

3. Vi säger ingenting alls.

Detta är fallgropen med högst riskfaktor i dagens frikyrka.

Man har en grundläggande åsikt i frågan men undviker att tala om den, för att slippa negativ publicitet eller undvika element som kan göra att Svensson studsar mot tron.

Därför retirerar man till tystnad på de kristna konferenserna och gudstjänsterna, eller reducerar ämnet till panelsamtal utan ställningstaganden, där alla åsikter lyfts men ingen högre än någon annan.

Det förhållningssättet kommer inte att bygga något annat än en skadlig svaghet i församlingens framtid. Inte minst i dess nästa generation som ska försöka navigera mitt i en stormvind av sexuell liberalisering, men lämnas helt utan vägledning, och utan en sanning som trots sin otidsenlighet ändå bär kraften att producera verklig frihet.

Vi måste våga tala om sex. Tala sanning. Tala i nåd. Tala med respekt. Tala i kärlek. Men tala.

Det krävs en viktig balans mellan Bibelns tydliga budskap och respekten för den enskilde som lika älskad av Gud oavsett sitt sexuella uttryck.

Min exman sviker vår son gång på gång, vad ska jag göra?

Familjefrågan Familjefrågan. Min son Kevin är tolv år och bor med mig. Jag och sonens pappa är skilda. Min exman sviker ofta vår son genom att lova saker de ska göra och köpa,... fredag 15/11 11:20

Svenske statsministern Olof Palme (t h) var en av de första västledarna som öppet anklagade israelerna för nazism, samtidigt som han med öppna armar välkomnade PLO-ledaren Yassir Arafat till Sverige. Foto: Bertil Ericson/TT

Om 68-rörelsen och EU:s relationer med Israel

Israelkommentar · Publicerad 00:00, 14 nov 2019

I år har det gått sextio år sedan Europeiska gemenskapen och staten Israel slöt diplomatiska förbindelser. Att detta jubileum närmast gått spårlöst förbi har sina orsaker. Misstron mellan Europa och Israel är alltjämt stor och kan inte trollas bort av ett minnesår.

Ändå är det omöjligt att tänka sig en judisk stat utan Europa. Det var i Europa som tanken på en judisk stat först fick luft under vingarna, efter att den ungerske journalisten Theodor Herzl kallat samman till den första sionistkongressen i Basel, Schweiz, 1897.

Det skulle visserligen dröja ytterligare tjugo år innan regeringen i London utlovade stöd för ett judiskt nationalhem i mandatet Palestina, men när denna brittiska befästelse, under fredskonferensen i Sanremo, Italien, 1920, blev en del av folkrätten, hade grunden till en framtida judisk stat lagts. Grunden lades i Europa.

Men bilden av Europa som format det judiska folkets öde blir inte komplett utan att man även nämner Auschwitz-Birkenau, Buchenwald, Treblinka, Dachau, Theresiestadt, Bergen-Belsen etcetera. Det var i dessa dödsläger som ödet för miljontals judar beseglades av tyska bödlar, ofta i nära samarbete med den lokala befolkningen.

När de diplomatiska relationerna mellan den nya Europeiska gemenskapen (EG) och Israel etablerades 1959, hade det knappt gått fjorton år sedan nazisternas sista koncentrationsläger hade stängts i Europa. I både Europa och Israel ville man bygga en gemensam framtid i fred och trygghet.

Men det historiska minnet är kort. Som Tomas Dixon skriver i sin utmärkta bok Israel och hela världens framtid så förändrades relationerna mellan Israel och EU snabbt under slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet. Förändringen hade ingenting med folkrätt att göra, utan var i stället ett utslag av den så kallade 68-våren.

Konsekvenserna av denna studentrevolt har beskrivits ingående i denna tidning och behöver inte upprepas. Men ibland har man glömt hur genomgripande konsekvenserna var även angående synen på Israel. 

På samma gång som studentrevolten ville rasera traditionella borgerliga värderingar inom samlevnad och familjeliv, ville man även skrota geografiska och moraliska gränser. ”Imagine there are no countries and no religion, too” sjöng John Lennon, och studentrevolutionärerna höll med.

Synen på Israel kom därför att präglas negativt i dubbel bemärkelse eftersom den var ett uttryck för såväl nyspirande nationalism som gammal gudstro.

När Otto von Bismark under 1800-talet hade förklarat judarnas historia som det yttersta beviset för Guds existens, hotade således den judiska statens nyfödelse att omkullkasta 68-rörelsens vision om en ny värld, där det varken fanns några geografiska gränser eller någon gud. Israel var stötestenen.

Det var i kölvattnet av denna ung­doms­revolt som även EU:s inställning till staten Israel skulle komma att omdefinieras. Samtidigt som Israel i början av sjuttiotalet av Sov­jet­unionen och dess allierade anklagades för rasism på FN-nivå, bytte även Europa sida.

Efter Yom Kippur-kriget 1973 ställde man sig bakom Arab­för­bundets krav på israeliskt tillbakadragande till 1949 års gränser, trots att förbundets målsättning från första början hade varit densamma som för Hitler. Men när Hitler ville förinta det judiska folket nöjde sig Arabförbundet med att förinta den judiska staten.

I bakgrunden fanns naturligtvis även arabländernas oljevapen, men i grunden handlade det om en ideologisk kursändring som framför allt drabbade Israel. Mindre än trettio år efter att röken från de sista gasungnarna i Europas koncentrationsläger hade skingrats, anklagades de judar som hade överlevt infernot – och mot alla odds lyckats bygga upp en egen judisk stat – för rasism och nazism!

Bakom kritiken stod framför allt den nya vänstern. Svenske Olof Palme var för övrigt en av de första västledarna som öppet anklagade israelerna för nazism, samtidigt som han med öppna armar välkomnade PLO-ledaren Yassir Arafat till Sverige.

Alltsedan 1973 kan EU:s relationer till staten Israel närmast betecknas som schizofrena. På det officiella planet värnar man gärna ett nära samarbete, men i grunden ser man fortfarande Israel som det stora hindret till fred i Mellanöstern.

Samtidigt som man ser genom fingrarna med (och ekonomiskt stöder) palestinsk uppvigling till hat och terrorhandlingar, vill man göra livet svårt för den judiska staten, bland annat genom att ursprungsmärka varor från de omtvistade territorierna och indirekt uppmana till bojkott i stället för att stödja ekonomiskt samarbete mellan israeler och araber.

Det europeiska projektets huvudmål är inte längre att försvara det judiska folket mot en ny undergång – exempelvis genom att hindra Iran att skaffa kärnvapen – utan att egenhändigt försöka skapa fred i regionen, men på palestiniernas villkor.

När EU-kommissionen inkommande månad inleder en ny femårsperiod finns det därför ingenting som tyder på att den nya utrikespolitiska linjen med spanske socialisten Joseph Borrell (född 1947) i spetsen skulle förändras. Borrell representerar i allra högsta grad 68-generation och har som spansk utrikesminister drivit linjen av ett erkännande av en palestinsk stat.

Vill man hoppas på förändring bör man i stället rikta blickarna till nästa generation. Nyligen krävde tyska regeringspartiet CDU:s ungdomsförbund att Tyskland omedelbart ska flytta sin ambassad till Jerusalem. Kravet har en naturlig motivering: Israel har lika stor rätt som Tyskland att bestämma sin egen huvudstad, resonerade de tyska ungdomarna.

Senast om tjugo år är denna årsklass i regeringsställning. Förhoppningsvis firas därför nästa viktiga milstople mellan EU och Israel under mera gynnsamma förhållanden.

Mindre än trettio år efter att röken från de sista gasungnarna i Europas koncentrations-läger hade skingrats, anklagades de judar som hade överlevt infernot – och mot alla odds lyckats bygga upp en egen judisk stat – för rasism och nazism!

Sociala medier och dålig sömn kopplas ihop

Vardag Hög aktivitet på sociala medier och dålig sömn verkar kunna kopplas samman hos tonåringar enligt ny forskning. Och skärmtid före sänggående är mindre... fredag 15/11 08:00

Richard Dawkins, brittisk biolog, författare och ateist, menar att det är en dålig idé att avskaffa religionen. Foto: Janerik Henriksson/TT

Nu är det upp till bevis för andra livsåskådningar

Ledare · Publicerad 00:00, 14 nov 2019

Världens mest kände ateist, Richard Dawkins, skapade nyligen stora rubriker. Det har han för övrigt kontinuerligt gjort sedan 1986, då hans bok Den blinde urmakaren först publicerades. Rubrikerna har konsekvent handlat om Dawkins kritik av Gud och allt vad religion heter.

Med bitsk ironi och slagfärdiga sarkasmer har Dawkins fört sin kamp mot religionerna och med sin effektiva retorik har han länge varit de nya ateisternas främsta talesperson.

Men den här gången var det annorlunda. En intervju i tidningen The Times har – till allas förvåning – rubriken: ”Att avsluta religionen är en dålig idé, säger Richard Dawkins”.

Han menar nu att om religionen avskaffas skulle människor kunna känna sig fria att göra dåliga saker, eftersom Gud inte längre ser dem.

Om den individuella människan är alltings mått – som den sekulära humanismen som Dawkins företräder hävdar – då innebär det att det saknas förpliktigande måttstockar!

Det är en välkommen insikt. Om vi förnekar Gud, blir moral enbart en följd av evolutionära processer och social betingning. Därmed förlorar den sin objektivitet och sin tyngd. Det blir som den situation som Domarboken beskriver, efter Mose och Josuas död, då relativism och kaos rådde i landet: ”Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt” (Dom 17:6 och 21:25).

Dawkins uppvaknande på denna punkt illustrerar ett fenomen som följt oss under lång tid. Många vill avskaffa Gud och menar att det kan man göra utan att det behöver få några dramatiska följder. Det mesta i det mänskliga livet ska bara fortsätta som förut, tänker man, men nu lyckligt befriat från Gud.

Många filosofer har sett annorlunda på saken. Jean-Paul Sartre, den ateistiska existentialismens galjonsfigur, talar med ironi om människor som menar att ”ingenting ska behöva ändras för att Gud inte existerar”.

Och han fortsätter: ”Existentialisten, däremot, anser att det är mycket hindersamt att Gud inte finns, ty med honom försvinner varje möjlighet att leta efter några värden i en andlig himmel: det kan inte längre finnas någonting gott a priori, eftersom det inte finns något oändligt och fullkomligt medvetande som kan tänka sig det … Om Gud inte existerar är i själva verket vad som helst tillåtet” (ur Sartres bok Existentialismen är en humanism).

Ofta finns det en eftersläpning vad gäller idéer och deras konsekvenser. Det tar tid för tankar att slå rot, bära frukt och få ordentligt genomslag. Så har det varit med människovärdestanken, att alla människor är skapade till Guds avbild och därför bär en inneboende värdighet.

Samma process förekommer också åt andra hållet, när idéer avvecklas. Den västerländska kulturen har nu allt tydligare avvisat Gud, men haft lyxen att kunna leva med de positiva frukter som följt av just den kristna tro man vill avvisa. Men inte för alltid.

Det tidigare kristna Europa är i dag som en plockad blomma, vars rötter tappat kontakten med den näringskälla som tidigare utgjort dess liv. Nu inser till och med Richard Dawkins allvaret i situationen och erkänner att hans egen ateism inte kan ersätta kristen tro.

Den sekulära humanismen har alltför länge surfat på det kulturbygge som vilat på Bibelns undervisning och man har kunnat ta frukterna av gudstron för givna – samtidigt som man motarbetat just den tron.

Det går inte längre, den tiden är förbi. Nu är det skarpt läge. Nu är det upp till bevis för de olika livssynsperspektiven att på egna meriter visa vägen framåt.

Det har vi som kristna verkligen inga invändningar mot.

Den sekulära humanismen har alltför länge surfat på det kulturbygge som vilat på Bibelns undervisning och man har kunnat ta frukterna av gudstron för givna – samtidigt som man motarbetat just den tron.

AF-kaos drabbar de funktionsnedsatta

Nyhet Arbetsmarknad. De har oftast svårast att få jobb. Men kaoset på Arbetsförmedlingen har medfört att nästan tusen personer färre med funktionsnedsättning får hjälp... onsdag 13/11 08:03
Senaste nytt
Mest lästa just nu

Något av det vackraste kan ligga dolt precis var som helst.

Krönikor Flera kvällar levde han rövare på kajen då vi sjöng från Elidas däck. Denna stora båt som ihop med musik lockar folk att komma nära, hade även fått...