1996 gick Olof Djurfeldt i pension efter dryga tre årtionden på tidningen Dagen, där han som chefredaktör blev en tongivande röst både i och utanför pingströrelsen. Trots att han passerade 80-strecket förra året är han långt ifrån pensionerad från sitt starka engagemang i rörelsen. Han tillhör församlingsledningen i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och det är i kontoret i kyrkans anrika lokaler på Rörstrandsgatan som han tar emot Världen idag.

Olof Djurfeldt har varit med hela vägen under rörelsens dialog med katolska kyrkan. Den officiella dialogen fick sitt startskott i samband med att pingströrelsens dåvarande frontfigur Sten-Gunnar Hedin skrev boken Jesusmanifestet tillsammans med katolske biskopen Anders Arboreilus och följde upp det med en gemensam Jesusbok.

Men kontakter har funnits i många år före det, inom ekumeniken mellan olika kyrkor. De första kontakterna kom under den karismatiska väckelsen på 1960-talet då många katoliker kom att beröras av Andens utgjutelse på ett sätt som väckte uppseende inom pingströrelsen.
– Lewi Pethrus var mycket intresserad av detta skeende och vi följde det i Dagen, framför allt genom Ivar Lundgrens reportage från besök i USA 1969 och sedan kom hans bok Ny pingst året efter. 1986 var jag med som observatör på en dialogvecka mellan katoliker och pingstvänner i USA och lärde känna en del av de internationellt engagerade personerna, berättar Olof Djurfeldt.

När Olof Djurfeldt kom att engagera sig mycket i abortfrågan väcktes en förståelse för katolska kyrkans starka ställningstaganden i etiska frågor.
– Jag märkte så småningom att de bearbetat teologiska och etiska frågor på ett sätt man måste ha respekt för.
Är det då främst de etiska frågorna som varit i förgrunden under det senaste decenniets dialog? Nej, även om de varit viktiga har det också varit öppna samtal om lärofrågor där kyrkorna många gånger står långt från varandra, förklarar Olof Djurfeldt.

– Under den här tiden har viktiga etiska frågor varit aktuella, särskilt när det gäller frågan om det könsneutrala äktenskapet och där har vi konstaterat att vi har samma ståndpunkt. Men vi har också varit angelägna om att kartlägga vad vi inte är eniga om, och jag måste säga att vi har kunnat vara mycket uppriktiga i de samtalen, med en föredömlig samtalston.

Att katolikerna i Sverige, likt pingstvännerna och andra frikyrkorörelser är en minoritetsgrupp, tror Olof Djurfeldt också ger en gemensam grund.
– Jag tror att vi har nytta av att samtala om viktiga frågor som samvets- och religionsfrihet när vi lever i ett land där en rad hävdvunna kristna uppfattningar håller på att bli olagliga.

Några av de frågor som pingstvännerna upplever som svåra är katolikernas inställning till Maria, helgonkulten, vördnaden för reliker och rätten att be om bortgångna människors förböner, säger Olof Djurfeldt.
– Vi har konstaterat att här är vi inte överens.

Men trots de ibland svåra teologiska motsättningarna finner Olof Djurfeldt att han hittar mycket som är värdefullt i den katolska tron.
– Det finns katoliker som på ett utomordentligt sätt gått till trons försvar. När den nuvarande påven kom med sin första bok om Jesus (Jesus från Nasaret, 2007, red:s anm) upptäckte jag att jag fick en hel del nya goda argument för tron på Jesus, som jag kunde använda.

En sak som gjort intryck på Olof Djurfeldt är katolska kyrkans fasthet i lärofrågor.
– Katolska kyrkan verkar inte vara lika känslig för opinionens vindar som protestantismen blivit. Man anpassar inte bibeltolkningen utan vidare till det som är opportunt. Det kan man ha respekt för även om man inte alltid delar deras uppfattningar.
 
När det gäller relationen mellan skrift och tradition menar Djurfeldt att skriften alltid måste ha företräde, samtidigt som det behövs någon form av andligt ledarskap som hjälper Guds folk på vägen.
– Jag inser naturligtvis att när vi proklamerar att vi vill hålla oss till Skriften allena är vi alla påverkade av vår egen miljö och erfarenheter, men över all tradition står Skriften. Men det behövs andliga ledare som tillsammans hjälper Guds folk att hålla sig till den bibliska sanningen. Saknas de är risken att Guds folk blir som får utan herde.

Enligt katolsk lära finns ”frälsningens fullhet” endast i den katolska kyrkan. Hur påverkar det dialogen?
– Det är naturligtvis ett hinder, men vi har inte i våra samtal mötts av det myndiga tonfallet. Men det är klart att vi är fullt medvetna om att en full gemenskap med Rom innebär att man måste erkänna kyrkans lärosatser och påveämbetet och det har aldrig ingått i vår föreställningsvärld att vi ska göra det, säger Olof Djurfeldt.

En stor utmaning i dag är bevarandet av det som är troendeförsamlingens kärna, menar Olof Djurfeldt.
– I väckelsekristendomen ligger en betoning på personlig omvändelse och personliga andliga erfarenheter. Den främsta uppgiften är att vårda om den personliga omvändelsen, tron och upplevelsen av den helige Ande på ett sådant sätt att man blir en påverkande och förvandlande kraft också i samhället.

Hur ser det ut efter ytterligare tio år av dialog?
– Det är inte på något sätt beslutat att vi ska hålla på i tio år till, våra uppdragsgivare på ömse håll måste avgöra hur vi ska gå vidare, säger Olof Djurfeldt.
Men hans förhoppning är en fortsatt ekumenik där pingstvänner kan göra en verklig insats om de verkligen lever Andens liv.
– Min förhoppning är att vi ska se en andlig förnyelse som påverkar hela kristenheten, det måste vara målet för alla våra ekumeniska strävanden. Det är inte apparaten kyrkan vi ska nitälska för, utan Kristi kropps uppbyggande.