Staus quo-avtalet började med ett brev från David Ben Gurion, då ordförande för Jewish Agency, till de religiösa partierna. Det innebar en garanti för att judiska lagar skulle skyddas i den framtida judiska staten.

Lagar såsom att sabbaten ska hållas, att kostlagarna (kosher) ska gälla, att giftermål och skilsmässor sker under jurisdiktion av rabbinska domstolar, att ortodoxa judar är autonoma gällande utbildning av sina egna, samt att staten inte inkräktar på den religiösa filosofin eller det religiösa samvetet.

Lagen om återvändande röstades enhälligt igenom av Knesset och innebär att judar världen över har rätt att flytta till Israel och där erhålla israeliskt medborgarskap. Detta baseras på den sionistiska filosofin om Israel som en judisk stat och en plats – vid behov en tillflykt – för judar att återvända till, att flytta hem.

Lagen utökades 1970 till att inkludera även dem med endast en judisk förälder, deras make/maka samt barn. 

Att erövra Gamla Stan (de bibliska delarna) i Jerusalem var ingen plan när Sexdagarskriget utbröt. Men när Radio Kairo rapporterade en falsk nyhet att Jordanien tagit den israeliska delen av Scopusberget började de israeliska styrkorna planera en motattack. Resultatet blev att Israel återtog Judéen, Samarien och östra Jerusalem från den jordanska ockupationen.

När regeringen möttes i Knessets lagerrum (i brist på skyddsrum) resonerade man att ”historien inte skulle förlåta dem” om de inte tog tillfället i akt att efter 2 000 år ge Jerusalem tillbaka till judarna. Viss oro fanns dock rörande hur den kristna världen skulle reagera på judiskt styre över kristendomens heligaste platser.

Vid 1948 utgjordes Gush Etzion av fyra kibbutzer mellan Betlehem och Hebron, av vilka Kfar Etzion var en. På grund av sitt strategiska läge utsattes samhällena för upprepade anfall från den jordanska legionen och led stora förluster. Kfar Etzion var den sista att falla, efter en lång och bitter strid, den 13 maj. Försvararna kapitulerade med vita flaggor, men massakrerades av legionen. 

Kommande halvår fortsatte striderna i området och resulterade i att de arabiska styrkorna inte kunde rikta all sin uppmärksamhet mot Jerusalem. Ben-Gurion deklarerade senare: ”Att det judiska Jerusalem finns ... är först och främst tack vare Gush Etzions kämpar och invånare.”

Under Sexdagarskriget 1967 erövrade Israel den egyptiska Sinaihalvön. Utifrån principen ”land för fred” lyckades premiärminister Menachem Begin och president Anwar Sadat slutligen förhandla fram ett fredsavtal mellan Israel och Egypten i utbyte mot Sinaihalvön.

Detta var ett enormt genombrott, särskilt i ljuset av Arabförbundets ”tre nej” i Karthoum, Sudan, 1967: nej till fred med Israel, nej till förhandling med Israel, nej till erkännande av staten Israel.

Redan i januari 1950 röstade Knesset igenom en lag om Jerusalem som landets huvudstad. År 1980 utökades detta med en lag som deklarerade att huvudstaden omfattade hela – det odelade – Jerusalem. Genom att lyfta frågan om Jerusalem till en så kallad basic law (en typ av grundlag) gav Knesset Jerusalems politiska status lagstiftande tyngd.

Lagen innebar ingen förändring i status för de arabiska medborgarna i östra Jerusalem som hade permanent uppehållstillstånd.

I och med Sexdagarskriget kom Golanhöjderna under israelisk kontroll. Knessets beslut att i praktiken annektera Golan, och därmed införa israelisk civil lag, var direkt strategiskt och baserat på att Syrien alltsedan 1967 vägrat samtala med Israel om fred.

Då Syrien dessutom officiellt deklarerat att de inte önskade fred med Israel utgjorde de ett direkt militärt hot, framför allt mot hela norra Israel, som låg oskyddat om Golan lämnades i syriska händer.

Under första hälften av 1990-talet förhandlade för första gången Israel med terroristorganisationen PLO (Palestine Liberation Organization). Processen avslutades med ett berömt handslag mellan Yitzhak Rabin och Yassr Arafat i Washington, USA, i närvaro av president Bill Clinton.

Israel hoppades att erkännandet av PLO som representant för de palestinska araberna samt ett autonomt palestinskt styre (det som blev PA) skulle skapa fred. I stället har PA utvecklats till en terrorentitet, som i sig är splittrad i flera mer eller mindre fanatiska våldsfraktioner. 

I linje med Osloavtalen och efter skapandet av PA beslutade Israel att helt dra sig ut ur Gaza och överlåta det autonoma styret till palestinierna. Därmed tvångsförflyttade den israeliska regeringen 9 000 israeler från Gaza och Gaza blev judefritt.

Beslutet orsakade en djup splittring mellan å ena sidan den politiska vänstern, som hoppades på fred i utbyte mot land, och å andra sidan högern, som menade att det skulle möjliggöra ytterligare terror.