Detta har kristna haft olika åsikter om förmodligen allt sedan kyrkofädernas tid. Flera kyrkofäder, exempelvis Origines, tycks ha ansett att vardaglig våldsanvändning (som fysiska straff för underordnade) var helt oproblematiskt.

Tertullianus skriver på 200-talet om att kristna inte bör delta i några krig. Samtidigt vittnar han om att det fanns kristna soldater. Hur bör vi förstå detta utifrån Bibelns undervisning? Jesus säger att vi ska älska våra fiender och vända andra kinden till (Matt 5:39,44).

Jesus är ”fredsfursten” och det är svårt att se Jesus använda våld (utom när han rensar templet, men då slog han förmodligen ner borden inte försäljarna). Å andra sidan skriver Paulus i Romarbrevet 13 att ”överheten är en Guds tjänare till ditt bästa” och att ”överheten bär inte svärdet utan orsak” (Rom 13:4).

Jesus mötte också flera soldater och vi hittar ingen kritik från Jesus mot deras yrkesval. När Johannes Döparen manar soldaterna att omvända sig säger han bara att de inte ska använda våld för att pressa folk på pengar utan låta nöja sig med sin lön (Luk 3:14). Inget av det hans säger indikerar att deras yrke som sådant var syndigt.

Hur bör vi då förena Jesu befallning om kärlek gentemot våra fiender med Paulus ord om den våldsanvändande staten som ” Guds tjänare”? Om överheten som sådan har en god funktion i Guds ögon tycks inte något principiellt hinder föreligga för kristna att bli både poliser och militärer.

Men hur kan man älska sin fiende samtidigt som man använder våld mot honom, kanske även till döds? Det tycks som en omöjlig ekvation. Kanske en nyckel är att läsa Paulus lite noggrannare.

I kapitlet innan Paulus ord om överheten finner vi ord som starkt påminner om Jesu budskap i bergspredikan: ”Löna inte ont med ont .... Hämnas inte, mina älskade, utan ge rum för Guds vrede. ... Men om din fiende är hungrig så ge honom att äta. Om han är törstig, ge honom att dricka… Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda” (Rom 12:17-21).

Bara fem verser senare skriver Paulus om överheten som Guds tjänare och om dess legitima våldsmonopol. För Paulus tycks det alltså inte finnas någon motsägelse i att vara god mot sin fiende och samtidigt vara en del av den överhet som fått rollen att ”hämnas” på de som är ansvariga för det onda (vare sig personen råkar vara ens personliga fiende eller inte).

För att förstå hur detta kan förenas kan vi tänka oss en kristen som jobbar på ett fängelse. Är det inte möjligt att uttrycka vänlighet – människokärlek – till internerna, samtidigt som man på kvällen låser in dem på sina rum? Eller om man med våld måste gripa in för att avstyra ett slagsmål? Eller för att försvara en kollega som blir brutalt misshandlad av några interner?

Men om en kristen kan använda våld i dessa situationer så tycks det inte finnas några principiella problem med att en kristen jobbar som polis (samhällets inre skydd) eller militär (samhällets yttre skydd) så länge man inte använder mer våld än nöden kräver.

Psykologiskt kan det vara svårt att förena en sådan roll med den kärlek vi vill leva i till vardags, men det tycks inte finnas något logiskt problem här. Det innebär inte att vi ska lyda överheten i alla situationer – inte ens om vi är en del av den. Våra samveten måste alltid ha sista ordet.

Skulle ditt samvete förbjuda dig att bära vapen så är Bibeln tydlig med att du ska lyda ditt samvete – även om ditt samvete skulle visa sig vara överkänsligt (se 1 Kor 8:10-12 och 10:25-29). Samvetet är ju den tydligaste inneboende ”Guds-rösten” vi har och måste respekteras som sådan.