– Så vad hände egentligen när ni var på båten? frågar jag de två små flickorna på andra sidan skärmen.

– BAAAAANG!

Trots en skärm, många mil och en landsgräns mellan oss är det inte svårt att förstå vad de beskriver. Ansiktena och kroppsspråket säger allt.

– Hör du hur högt bomben låter? frågar de.

Jag arbetar som missionärsbarnskonsult och själavårdare i Thailand. I min tjänst har jag förmånen att få kliva in i andra människors liv, ofta barnens. Tillsammans dansar, leker och pysslar vi för att bearbeta det de varit med om. Ofta sker det via videosamtal.

De här flickorna hade tillsammans med sina föräldrar befunnit sig på fel plats vid fel tid. Fast ändå på rätt plats. Just den här gången satt de på andra våningen på färjan, och inte på första som de brukar.

Några minuter efter att båten lagt ut exploderade en bomb i trappan. Båten tog eld och började sjunka. På första våningen låg kroppar och skadade människor.

Jag ber dem rita vad de sett. Den sexåriga flickans teckning är full av detaljer i svart och vitt. Men bara en enda färg: rött. Blod på mannens ben och armar, blod på golvet.

Tillsammans bearbetar vi det som hänt.

Att ta även missionärsbarnen på allvar och ge dem utrymme att hantera sina känslor är en viktig del av missionen. Bibeln berättar om hur Jesus kom till och slog följe med lärjungarna på vägen till Emmaus. De var uppskrämda och oroliga. Jesus bad dem berätta vad som hade hänt och vandrade med dem tills modet återvände.

När barnen mår bra, mår föräldrarna bra och hela familjen kan stanna längre på fältet.