När jag passerat den sista vägspärren i utkanten av Charkiv kör jag på en nästan öde aveny mot citykärnan, några enstaka människor syns till, inga barn – lekplatserna står tomma. Några hus, bland annat en administrationsbyggnad samt en marknad är delvis raserade, en affär är helt urblåst, en trasig skyltdocka ligger strax utanför. Under de två timmar jag är där hörs explosioner från raketer i utkanten av stan. Det är dags att lämna.

Men först ska påsar med mat och förnödenheter lastas över till en pastors bil. Han har bestämt sig för att stanna i Charkiv och hjälpa det 40-tal församlingsmedlemmar som fortfarande håller sig kvar, trots bombardemanget.