Jag arbetar med att förbereda en konferens och tangenterna på datorn smattrar. Det finns de som tycker att jag slår för hårt på tangentbordet – kanske var det därför tangenterna lossnade och sprätte i väg på min gamla dator?

Det är mycket att stå i inför en konferens med folk från Asien: ankomst, avresa, flyg, boende, transport, visum, inbjudningar, samtal och mejl med konferenscentret. Jag tänker på hur det är att vara missionär nu jämfört med förr. I Afrika på 80-talet gick jag genom djungeln och predikade i byarna. Då fanns inte internet eller telefon, och brev tog veckor innan de nådde Sverige.

Nu, med ett knapptryck på telefon eller dator har jag kontakt med Ibra eller familjen hemma i Sverige. Så annorlunda det blivit.

Genom fönstret hör jag böneutropet från moskén. Känslan av närhet i en annan kontext gör sig påmind. Även om förutsättningarna är annorlunda är behoven desamma: människor behöver Jesus, oavsett plats eller religion.

Så ringer telefonen, det är min vän från Myanmar. Han ringer varje vecka och jag ser fram emot våra samtal. Han berättar hur svårt det är i landet med ekonomi, transporter och arbete.

– Men, vi kommer till konferensen, säger han.

– Vi längtar så efter er.

Jag blir uppmuntrad av hans ord. ”Men det är ju jag som ska uppmuntra er”, tänker jag, ”ni som har svårt att utöva er kallelse på grund av omständigheterna.”

Men så inser jag att de lever sin kallelse mitt i allt. Resten av dagen känner jag en stor tacksamhet över nåden att även jag får tjäna i uppdraget. Samtalet ger ny energi i det monotona arbetet med förberedelser för konferensen.