Efter några timmars bilresa anländer vi till det lilla romska samhället i Bulgarien. Vägarna är gropiga och husen fallfärdiga. Några kvinnor hälsar oss välkomna utanför en liten byggnad.

Atmosfären är varm i huset även om kylan utifrån hittar in genom sprickorna i fasaden.  

Mitt bland familjerna finns pastor Vaskos, alltid med ett brett leende på läpparna. Varje vecka samlar han familjer från området för att bjuda på en ordentlig måltid. Vaskos leder familjerna i bön och barnen sjunger sånger. Trots den råa kylan finns det en genomträngande, mänsklig värme i lokalen. 

När vi vinkar av familjerna blir jag helt drabbad av deras situation. Jag kommer att åka vidare, men de är kvar här. Ögonen hos många av barnen är släckta, och bristen på framtidstro påtaglig. Ögonen hos en del av barnen vittnar om utanförskap.

Men trots dysterheten finns det en lovande ljusglimt. Bara någon timme längre bort fylls en lokal av nyfikna bibelskolebesökare. Det ställs nyfikna frågor i den fullspäckade lokalen. Här inne trängs säkert hundra människor, fast rummet är designat för femtio. Flera eftersläntrare kikar in genom fönsterrutorna.

Just i dag står gästerna från Sverige för undervisningen. Pastor Vaskos är också där och nickar under undervisningens gång och antecknar intensivt. Det är fullt av romska pastorer och ledare som lyssnar till Guds ord för att sedan bära budskapet vidare till hela sitt folk.

Man märker verkligen att gruppen har fått uppleva Guds kärlek, och längtan efter att sprida hoppet vidare är påtaglig.